År 2021 diagnostiserades Alyssa, en 13-årig flicka från Storbritannien, med aggressiv leukemi. Varken cellgifter eller benmärgstransplantation hjälpte. Föräldrarna fick veta att hon hade månader kvar att leva. De ställde in sig på att fira den sista julen med sin dotter.
Men så skedde vad som kan beskrivas som ett mirakel. Alyssa blev erbjuden att delta i en studie som behandlar cancer med så kallad genredigering. Läkarna tog T-celler – som kan bekämpa cancer – från en frisk donator och modifierade DNA:t för att göra dem effektiva. En månad efter att behandlingen sattes in var hennes sjukdom på tillbakagång. Ett halvår senare var cancern omätbar och hon kunde återgå till ett normalt liv.
Behandlingen är en utvecklad variant av den så kallade Crispr-tekniken – eller ”gensaxen”, som den har kommit att kallas. Enkelt uttryckt tar saxen bort den del av vår arvsmassa som ger upphov till sjukdom, och ersätter den med ny information. På så vis är det möjligt att bota genetiska sjukdomar.
Metoden baseras på forskning av den franska mikrobiologen Emmanuelle Charpentier, som upptäckte en bakterie som ”klippte av” RNA-strängen på virus för att på så sätt skydda sig. Tillsammans med den amerikanska forskaren Jennifer Doudna utvecklade hon en metod för att klyva även andra former av DNA med extrem perception. Charpentier och Doudna fick Nobelpriset i kemi 2020 för sin upptäckt.
Utvecklingen går snabbt. I våras inkom de första två ansökningarna till läkemedelsmyndigheterna i USA, EU och Storbritannien om att lansera medicinsk behandling baserat på Crispr. Samtidigt pågår studier som undersöker om tekniken kan användas för att bota allvarliga tillstånd som typ 1-diabetes, malaria, HIV och blödarsjuka.
Och det är inte bara sjukdomar som kan botas med hjälp av tekniken. Gensaxen kan användas för att förädla växter och grödor, vilket i sin tur kan göra dem mer motståndskraftiga mot sjukdomsangrepp. Därmed kan användningen av bekämpningsmedel minska. Förhoppningen är också att Crispr-tekniken ska bidra till att utveckla växtsorter som står emot klimatförändringarna bättre, vilket i sin tur potentiellt skulle kunna rädda miljontals människor från undernäring.
Är det för bra för att vara sant?
Vissa tycker det. Kritiker har påtalat att vi inte vet vilka konsekvenser gensaxen kan få på sikt, och att det finns en risk att vi med gensaxen kan skapa ”specialdesignade” barn, där vi väljer och vrakar vilka egenskaper avkomman ska ha. En annan kritik handlar om att mänskligheten inte ska ”leka Gud”. DNA innehåller ju information om hur hela vår organism – alla våra celler – ska fungera. Att mixtra med det är att ta sig vatten över huvudet.
Det är värt att ta invändningarna på allvar. Forskare vid Uppsala universitet, som använt metoden på fiskar, har kommit fram till att Crispr-tekniken kan skapa oväntade mutationer, som dessutom kan ärvas till senare generationer.
Mutationerna kan dock bara ärvas om genmodifikationen utförs i könsceller. Och forskarna dömer heller inte ut tekniken – de uppmanar till försiktighet och noggrann kontroll.
Huruvida det är rätt eller fel av människan att ”leka Gud” är en rent etisk och/eller religiös fråga. Det är förståeligt att människor känner obehag inför något så banbrytande som gensaxen. Men rent filosofiskt är det svårt att dra en gräns mellan gensaxen och andra metoder som vi människor använder för att ändra de medfödda villkoren. Allt från glasögon till vaccin används för att göra kroppen och dess funktioner lite bättre än vad de hade varit utan det mänskliga intellektets ingripande.
Och trots att vårt DNA innehåller information om alla celler i vår kropp, är molekylen inte en spegelbild av vilka vi är som människor. En människa är inte sitt DNA. 13-åriga Alyssa som behandlades för leukemi blev inte en annan person av att få ta del av den banbrytande behandlingen. Däremot är hon vid liv.
Medicinsk konservatism är den friskes privilegium. För motsatt moraliska fråga måste ställas: om vi nu har en behandling som kan rädda livet på cancerdrabbade barn, som kan förlänga människors liv och bota sjuka från allvarliga tillstånd – är det etiskt försvarbart att förvägra dem behandling med hänvisning till en diffus känsla om att mixtra med ödet eller sätta sig över ”Guds plan”?
På frågan om vi verkligen ska leka Gud kan man resonera som Karl-Oskar Nilsson. I Nybyggarna diskuterar invånarna i svenskbyn i Minnesota om de ska sätta en åskledare på taket på den nybyggda kyrkan. En av de mest bokstavstrogna lutheranerna hävdar bestämt att Gud skyddar dem från åska, och att de därför inte behöver göra något särskilt. Vi ska inte lägga oss i Guds plan, menar han. Då muttrar Karl-Oskar att Gud kanske lät människan uppfinna åskledaren av en anledning.
LÄS MER: Snart kommer många svenskar betala för att slippa vårdköerna
