Under hela 2010-talet har vänstersidan i politiken förlitat sig på unga väljare.
Förhoppningen har varit att ungdomen tänker mer på miljön, i största allmänhet är mer progressiva (med vänstermått mätt) och tycker illa om högern.
Unga är hoppet, lyssna på de unga! Inte minst har den, i hela västvärlden, stora vördnaden inför klimataktivisten Greta Thunbergs varningar och bannor mot vuxenvärldens ansvarslöshet symboliserat vurmen för ungdomsgenerationen.
Men kanske har bilden av den unga väljaren i själva verket varit en sorts projektion. Man ser det man vill se och tillskriver ett kollektiv uppfattningar som man, i detta fall som äldre vänsterväljare, utgår från att unga alltid har haft. Verkligheten är en annan.
I den stora vallokalsundersökningen som gjordes under söndagen framträder en ungdomsgeneration som inte går riktigt i takt med äldre väljare. I kategorin förstagångsväljare (18-22) fick Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna egen majoritet (53 procent). Lägger man till Liberalerna handlar det om 58 procent. Även i ålderskategorin 22-30 skulle högern få egen majoritet (52 procent) men då med L inräknat.
SD har nästan fördubblats bland förstagångsväljare mellan åren 2018 och 2022, från 13 till 22 procent. Detta samtidigt som Centerpartiet gjort det till sin huvudsakliga roll i politiken att varna för just SD. Bland förstagångsväljare fick C blott sex procent, en minskning från 11 procent 2018.
I Generation Greta röstade enbart fem procent på Miljöpartiet medan Moderaterna blev största parti (26 procent). Sverigedemokraterna kammade hem 22 procent och blev andra största parti.
Bland de ännu yngre är trenden ännu tydligare. I skolvalet – där 1580 högstadie och gymnasieskolor deltagit – visar det preliminära resultatet att M, KD och SD tillsammans får 57 procent. Liberalerna därutöver 4 procent.
Så konstigt. Det är ju denna generation som har marinerats i varningar om att rasismen finns precis överallt och argument om att invandringen saknar baksidor.
Men kanske just därför. När de unga väljarna lyssnar på det offentliga samtalet så hör de att män är födda förtryckare, att svenskar är rasister och att man ska känna sig skyldig för att man äger bil eller åker på semester. Ständigt skuld över att höra till fel kollektiv och välja fel i livet. Och man har bara eventuellt en smal chans till botgöring. Vad de får höra är något annat än vad de ser och känner.
Många unga, i synnerhet killar, kopplar därför bort politiken. Varningarna och försöken att uppfostra och projicera vuxenvärldens egna uppfattningar kommer i en så strid ström att de inte längre betyder något för många unga väljare.
2020, samma år som proteströrelsen Black lives matter var som mest aktiv, identifierade sig 35 procent av alla ungdomar som antirasister enligt Ungdomsbarometern. Följande år hade den andelen minskat till 25. Särskilt unga killar vänder sig bort från identifikationer som antirasist och feminist, i stället väljer de sådant som gamer, träningsmänniska, aktie-sparnörd. En vuxengeneration ser i sådana ställningstaganden passivitet och isolation. Men det handlar snarare om att de vuxna inte längre förstår de unga väljarna.
Det finns en dissonans mellan den tjattrande klassens verklighet och den verklighet som många unga upplever och vistas i. Nu kommer bortförklaringarna förstås komma som ett brev på posten: Unga är lättpåverkade, de är inte ideologiskt grundade och ofta historielösa. De hänger för mycket på sociala medier och väljer bort gamla medier. De förstår inte.
Det stämmer kanske. Men det räcker inte som förklaring till Valu-siffrorna. Varför är skillnaderna så stora mellan stora delar av den mediala (i bred bemärkelse) offentligheten och de värderingar som uppenbarligen utmärker unga väljare? Det handlar inte om att varningarna och det ständiga skuldbeläggandet inte når fram. De gör det. Men många unga lyssnar helt enkelt inte.
