2019 blev det stora rubriker i svenska medier när Göteborgspolisen meddelade att hundratals kameror skulle sättas upp i centrala Göteborg för att motverka brott som personrån, våldsbrott och narkotikahandel. Våren 2020 röstade riksdagen igenom en tillfällig lag som gav brottsbekämpande myndigheter rätt till hemlig dataavlyssning.
Borta verkar det tidiga 2000-talets högljudda motstånd mot övervakning vara.
Medborgarna känner nämligen av den samhällsfarliga gängkriminaliteten som brett ut sig under de senaste åren. Socialt utsatta bostadsområden terroriseras, oskyldiga invånare faller offer i skjutningar och vittnen tystnar av fruktan för repressalier från gängmedlemmar.
Det är därför inte konstigt att lag och ordning klättrat upp till en andra plats i SOM-institutets undersökning om väljarnas viktigaste frågor. 60 procent av de tillfrågade svarade dessutom att de var mycket oroade över den organiserade brottsligheten.
Traditionell telefonavlyssning tjänar inget till i en digitaliserad tid av krypterade kommunikationsprogram i mobilen. Vore det inte för den franska polisens intrång i den krypterade chattappen Encrochat hade flertalet framträdande och inflytelserika individer inom den svenska organiserade brottsligheten kunnat fortsätta styra sina hantlangare till att utföra allvarliga brott.
I stället har intrånget i Encrochat lett till att 30 individer ur Stockholms så kallade Vårbynätverk står inför rätta. Och i Göteborg står 15 personer åtalade för bland annat mord.
Runt om i landet är nu över 200 personer häktade efter information som hämtats från Encrochat. Ett tiotal planerade mord kunde förhindras. Allt tack vare att polisen kunde följa individernas kommunikation i realtid.
Efter denna framgång efterfrågar polisen givetvis utökade möjligheter till hemlig avlyssning – även då det gäller individer som inte är misstänkta för brott men ingår i brottsnätverk. I dag krävs nämligen konkreta brottsmisstankar för att hemlig avlyssning eller dataavläsning ska komma på tal. Det innebär att polisen inte alltid har möjlighet att spana på ledande individer inom den kriminella miljön, de som aktivt undviker ordningsmakten och delegerar uppgifter åt underordnade via krypterade tjänster.
Det betyder också att polisen inte kan agera mer preventivt och upptäcka allvarliga brott som planeras i realtid.
Utökade övervakningsmöjligheter för polismakten är ingen oproblematisk åtgärd. Det rör sig trots allt om tvångsmedel och ska inte tas allt för lättvindigt av lagstiftarna. Få önskar nog en omfattande och systematisk övervakningsapparat som för tankarna till Kinas massövervakning.
Men det står också klart att vi inte kan ha en poliskår utan de resurser som krävs för att stävja den allt mer brutala gängkriminaliteten och dess negativa påverkan i utsatta bostadsområden.
Som mycket annat vad gäller spänningsfältet mellan rätten till personlig integritet och rätten till trygghet måste dessa balanseras väl i en rättsstat. Det är också därför vi har kontrollmekanismer på plats. Tillstånd måste meddelas av domstol. Endast vid brådskande ärenden ska åklagare få besluta om hemlig dataavläsning i väntan på rättens bedömning. Polisens övervakningsåtgärder ska utvärderas.
Men hotet från den organiserade brottsligheten, och erfarenheterna av Encrochat, motiverar väl varför polisen bör ha rätt att snoka runt i gängledares mobiltelefoner i preventivt syfte.
