Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Det är inte alltid lätt att veta vad som är relevant. Bild: Gorm, Kallestad
Det är inte alltid lätt att veta vad som är relevant. Bild: Gorm, Kallestad

Fredrik Sixtensson: Ge medborgarna fakta – utan krusiduller

Att tolka data är inte alltid lätt. Myndigheterna har en pedagogisk uppgift att presentera fakta på ett lättbegripligt sätt, där de relevanta delarna lyfts fram.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Sanningen är relativ. Åtminstone så till vida att påståenden alltid måste relateras till en förförståelse för att vara begripliga. Om två parter i ett samtal har olika förförståelse kan även det korrekta i någon mening bli falskt.

Våra myndigheter tar inte alltid hänsyn till detta. De kommunicerar på ett sätt som är rimligt ur en intern myndighetslogik. Men medborgarna vilseleds: de antar ju (fullt rimligt) att myndigheter försöker kommunicera den för medborgarna mest relevanta informationen. Det stämmer inte alltid.

För någon månad sen presenterade polisen i region Syd sin årliga trygghetsundersökning. Många förvånades: färre medborgare utsätts för brott, tryggheten ökar och oron minskar. Visserligen är folk mindre benägna att anmäla att de utsatts för brott, men det var i sammanhanget en mindre plump i protokollet.

Nyheten fick stor spridning i sociala medier – kanske för att rapporten motsade de annars rätt dystra nyheterna från regionen.

Ingenting av det som rapporterats är inkorrekt i strikt mening. En närmre titt på datan – som inte hängde med i pressmeddelandet – komplicerar dock bilden.

Undersökningen omfattar alla typer av trygghetsrelaterade problem: också sådant som nedskräpning, skadegörelse, ungdomsgäng och att bostäder blir knarkarkvarter ingår.

Alla problemområden förs ihop till ett generellt problemindex. Årets problemindex var 1.93, att jämföra med 1.96 de föregående två åren. En minskning, visst, men eftersom det handlar om tre hundradelar är minskningen troligen försumbar. 2015 var siffran 1.45. På fyra år har problemen ökat med en tredjedel.

Polisens ambition här är i första hand att följa upp sitt eget arbete. Då är det på sin plats att lyfta fram ljuspunkter: vilka satsningar fungerar, vilka gör det inte? Allmänheten, däremot, har inte samma förförståelse. De utgår snarast från frågan om det går bättre eller sämre för Sverige.

Skulle rapporten ha fått samma genomslag om den hade formulerats med allmänhetens förförståelse i första rum? Om den sagt "problemnivån fortsatt hög i region Syd"?

Möjligen. Jag gissar dock att det hade varit med omvända förtecken.

Vår förförståelse inför nyheter formas inte bara av världen runtomkring. Den formas också inuti själva texten. I regel antar vi att information som kommer tidigt – till exempel en rubrik – är viktig på ett övergripande plan, medan vi antar att information som kommer senare mest specificerar den tidigare. Vi antar också att information som presenteras ihop har med varandra att göra. Om dessa principer bryts, tolkar vi fel.

Den som googlar "inbrott" och "Brå" kommer till Brottsförebyggande rådets sammanställning över bostadsinbrott. I ingressen presenteras två data: 1,8 procent av hushållen utsattes för bostadsinbrott under 2018, och antalet anmälda inbrott har minskat med tjugofyra procent sedan 2017.

Jag gissar att det huvudsakliga medborgerliga intresset är att ta reda på hur vanligt inbrott är och hur trenden ser ut, utan några som helst krusiduller. I denna ingress ser det ut som om det är det vi får. De flesta vänder nog i dörren efter att ha fått sig detta till livs.

I brödtexten får man dock veta att utsattheten för inbrott enligt Nationella trygghetsundersökningen – som inte bygger på polisanmälningar utan på självrapportering – är oförändrad sedan 2016.

Detta blir förvirrande. Vi har ju redan fått höra att anmälningarna sjunker, och det dessutom med tjugofyra procent. Och denna information stod dessutom i ingressen, vilket antyder att det är viktigare. Men borde inte de faktiska brotten vara viktigast?

Kan det dessutom verkligen vara så att anmälningarna sjunker fastän brottsligheten är kvar på hög nivå? Det låter så anmärkningsvärt att det borde kommenteras. Vilket inte görs.

Men så verkar vara fallet. På en rak fråga om varför det diffar svarar Brå utan omsvep att det kan handla om förändrad anmälningsbenägenhet.

De har visserligen inte hunnit djupanalysera det, men säger att en möjlig orsak skulle kunna vara att fler offer saknar hemförsäkring.

Den ovane läsaren som vände i dörren får ingenting av detta med sig. Bara att 1,8 procent av hushållen utsätts för inbrott och att anmälningarna sjunker i rasande fart, och leds att tro att den senare siffran säger något direkt – och positivt – om den förra. Sanningen är att den bara säger något indirekt, som tvärtom tycks mycket dystert.

Kommunikation är svårt. Det kommer alltid att bli fel och missförstånd. Men misstagen blir färre om myndigheterna påminner sig om att medborgarna har kort tålamod, inte är experter, och att har annorlunda förförståelse än myndigheterna.

Och denna är mycket viktigare att tillgodose än myndigheternas egen.