I det allmänna medvetandet förknippas Polens historiska öden med motgångar och förlorad självständighet. Men landets historia saknar inte triumfer och bland dessa finns det en med särskild betydelse för polsk självbild: segern över Röda armén vid Warszawa 1920.
Hundra år har förflutit sedan slaget vid Warszawa 1920 men minnet av det är fortfarande levande i Polen. I år kommer därför denna militära succé, som räddade inte bara landets nyvunna självständighet efter första världskriget, utan också hejdade bolsjevikernas marsch västerut, att högtidlighållas ordentligt på olika sätt. På programmet - som sträcker sig över flera dagar i mitten av augusti - finns konserter, filmvisningar, mässor, utställningar och kransnedläggningar. Enligt uppgifter kommer bland annat USA:s utrikesminister Mike Pompeo att delta vid det officiella firandet i Warszawa den 15 augusti.
Hur kom det sig då att hårda strider utkämpades mellan polska och bolsjevikiska trupper på fälten strax öster om Warszawa i augusti 1920? Bakgrunden är stridigheterna i första världskrigets kölvatten om gamla territorier som fram till slutet av 1700-talet hade tillhört samväldet Polen-Litauen och därefter ingått i kejsardömet Ryssland. Polska ambitioner var att säkra dessa områden och skapa ett fördelaktigt läge när landets nya östgräns skulle fastställas. Bolsjevikernas ledare, Lenin, ville däremot sprida revolutionen västerut och förena sig med kommunistiska krafter framför allt i Tyskland. Efter en rad polska framgångar mellan april 1919 och maj 1920, när Kiev erövrades, vände krigslyckan och Röda armén gick till motoffensiv i början av juli det året.
Vad bolsjevikerna hoppades uppnå uttrycktes av Michail Tuchatjevskij, som var befälhavare över styrkorna som skulle avancera mot Warszawa, i en order den 3 juli: ”Vänd era blickar mot väst. I väst avgörs världsrevolutionens öde. Vägen till den stora världsbranden går över det vita Polens lik. Med våra bajonetter bringar vi lycka och fred till mänsklighetens slitande massor.”
Polackerna tvingades retirera skyndsamt under kostsamma förluster men chocken dämpades och till sist lyckades de militära enheterna få kontroll över tillbakadragandet. Nya försvarslinjer fördes upp, frivilliga mobiliserades och hos den polska ledningen började man skissa på en motoffensiv. Den 13 augusti inledde Röda armén vad Lenin och hans kamrater trodde skulle bli slutstriden om Warszawa.
Detta blev öppningen som Polens överbefälhavare Józef Piłsudski hade inväntat. Röda armén hade blottat sig. Tre dagar senare gick drygt 45 000 polska soldater till motanfall från positioner söder om Warszawa och inom några dagar stod det klart att Tuchatjevskijs styrkor inte kunde bjuda organiserat motstånd. Warszawa hade räddats och Röda armén skulle drivas ut. Polackerna hade vänt en förtvivlad situation till en makalös seger.
Förlusten vid Warszawa och efterföljande strider kostade Röda armén 25 000 dödade soldater. Den polska armén hade förlorat ungefär 5 000 dödade. I mars 1921 undertecknade Polen och Ryssland ett fredsavtal i staden Riga. Polen hade fått sin nya östgräns. I polskt medvetande rådde inga tvivel om att man räddat, inte bara Polen, utan också Europa från bolsjevikerna. Vissa tackade högre makter men segern berodde inte på något mirakel. Hotet mot Polens frihet hade avvärjts tack vare en välplanerad och kraftfull motoffensiv samt genom det polska folkets uppoffringar. Det segerkrönta kriget förde samman polackerna och stärkte nationalkänslan.
Vad som hade hänt ifall polackerna misslyckats i augusti 1920 är svårt att spekulera om. Men högst troligt hade kommunistiska rådsrepubliker etablerats i Polen, Estland, Lettland och Litauen. En liknande utveckling hade skett i centraleuropeiska nationer som Tjeckoslovakien och Ungern. Lenins ambition att förena sig med revolutionära krafter i Tyskland hade också förverkligats. Efter det svidande nederlaget vid Warszawa omvärderade istället Lenin sina avsikter om att försöka sprida kommunismen utanför Ryssland.
För flera länder kan betydelsen av den polska segern inte underskattas. Historikern Adam Zamoyski skriver i sin bok Warszawa 1920, att ”östra Centraleuropa under två årtionden av frihet från kommunismen fick sitt första smakprov på något slags demokratisk och civiliserad tillvaro.” Även om auktoritära regimer med tiden såg dagens ljus i länder som Rumänien och Ungern så kunde man ändå lägga grunden till det civila samhällets institutioner och konventioner, påpekar Zamoyski. ”Den demokratiska och medborgerliga instinkten i denna del av Europa i dag är till stor del en produkt av de två årtionden av frihet som säkrades av Piłsudski och hans arméer vid Wisła år 1920”, skriver han avslutningsvis.
Trots att kriget mellan Polen och Ryssland 1919–1920 hamnat i skuggan av efterkommande krig så finns det alltså flera anledningar att uppmärksamma den polska segern vid Warszawa 1920. Den brittiska diplomaten Edgar D´Abernon, som befann sig i den polska huvudstaden under de kritiska dagarna, skulle senare värdera drabbningen till det artonde mest avgörande slaget i världshistorien. Det ligger nog flera korn av sanning i den observationen.
