Få frågor är så ideologiskt präglad som könsfrågan. Som evolutionsbiolog har jag följt debatten med tilltagande frustration, inte minst på grund av den allmänna förnekelsen av biologisk kunskap.
Det finns en objektiv verklighet där en sanning om vår biologi existerar. Politiska och akademiska diskurser kan föras i syfte att ändra samhällets uppfattning om könets innebörd, men dessa kan aldrig förändra könets biologiska realitet.
Det ideologiska tankegodset bortser från de det faktum att människan är en produkt av cirka 3,7 miljarder år av organisk evolution.
När det genetiska materialet från två livsdugliga föräldrar sammanfogas så blandas det i en nästintill oändlig slumpgenerator. Denna så kallade rekombination ökar graden av genetisk variation hos avkomman. Och det är just därför som kön och sexuell reproduktion är en vinnande strategi. I en värld där de selekterande krafterna förändras i tid och rum erbjuder genetisk variation en buffert av anpassningsförmåga. Sexuell reproduktion medför dock olika reproduktionsstrategier mellan de båda könen.
En kvinna har ett fixerat antal ägg medan en man kan producera tusentals spermier per sekund. I produktionen av avkomma är den minsta möjliga ansträngningen för en kvinna synonymt med en nio månader lång graviditet, medan mannens insats är betydligt blygsammare. Och evolutionen arbetade aldrig utifrån ett jämställdhetsperspektiv utan placerade också mjölkautomaten på henne och inte på honom.
Dessa reproduktiva orättvisor genererar en evolutionär konflikt mellan könen som är orsaken till psykologiska, fysiologiska och anatomiska skillnader mellan män och kvinnor.
Samtiden har dock en önskan om att människan ska vara en tabula rasa. Om alla föds som oskrivna blad raderas nämligen det könsspecifika arvet och förekomsten av många sociala orättvisor. Inget ska vara fixerat, allt ska gå att förändra och anpassa efter individens känslor. Vid en första anblick kanske det låter vackert, men rättvisa och verklig jämställdhet uppstår inte för att vi bygger ett ideologiskt luftslott.
Kön existerar, det är binärt, de båda könen skiljer sig åt och man kan inte byta. Med mediciner och kirurgiska ingrepp kan vi förvisso ändra könstypiska karaktärer. Vi kan reglera förhållandet mellan östrogen och testosteron, vi kan förändra tonläget i en röst, vi kan ta bort eller lägga till bröst och vi kan skapa mer eller mindre bra kopior av de två könsorganen. Det kvarstår dock en uppsjö av könsspecifik biologi som ingen vård i världen kan modifiera.
Studerar man uttrycket av människans DNA finner man skillnader mellan män och kvinnor i nästintill alla typer av vävnader och organ. Det är av denna anledning den moderna vården av diverse sjukdomar blir alltmer könsbaserad. Och det är av denna anledning det är omoraliskt att invagga barn och ungdomar i tron om att könsbyte är en reell möjlighet.
Men det är precis vad som sker. Förra året ändrade Cambridge Dictionary betydelsen av orden ”kvinna” och ”man” till ”En vuxen person som lever och identifierar sig som en kvinna/man, trots att de vid födseln kan ha tilldelats det motsatta könet”. I den svenska skolan får barn, via genusvetaren Nina Rungs nya lärobok ”Sexualitet, samtycke och relationer”, lära sig att könet är oberoende av den biologiska kroppen.
Majoriteten av alla partier vill ändra könstillhörighetslagen så att vem som helst äldre än 16 år ska, med föräldrars godkännande, kunna ändra sitt juridiska kön via en enkel ansökan till Socialstyrelsen. Centerpartiet gick nyligen ut och meddelade att det absolut ”finns fler än två kön, även biologiskt”.
Vårdguiden 1177 undviker orden kvinna och man i sina informationstexter. Prostatabesvär skriver 1177, "beror inte först och främst på att du anatomiskt är man. Du får besvären för att du har en prostata”. Förskrivningen av pubertetsblockerare och könskonträra hormoner till barn och ungdomar med könsdysfori fortsätter, trots att biverkningsprofilen är svår och att stödet för behandlingsformen är svagt.
Jag läser ”The ideological subversion of Biology” – en artikel skriven av ansedda forskare i biologi. Artikeln inleds med: ”Biologin står inför ett allvarligt hot...” och avslutas med: ”... om inte forskare till sist finner modet att stå upp mot ideologins giftiga effekter kommer vetenskapen om några årtionden vara mycket annorlunda än vad den är nu. Det är faktiskt tveksamt om vi överhuvudtaget skulle känna igen den som vetenskap”.
