Efter flera månaders tystnad och innan Jamal El-Haj lämnade Socialdemokraterna, rättfärdigade han sitt deltagande i den kritiserade Hamaskonferensen i Malmö med hänvisning till den egna familjens “rättighet att återvända till sitt hemland Palestina.”
El-Haj hänvisade specifikt till FN-resolution 194 med förklaringen att konferensen handlar om “min mamma, den handlar om min identitet. Och det är så starkt för mig att jag måste gå på den här konferensen.”
Det handlar säkert om en stark politiserad identitet för honom och många andra palestinier. Den 7 oktober, dagen för massakern på israeliska civila, lade en arkitekt från Gaza ut en bild på Facebook föreställande ett plakat där det står: “Detta land rymmer inte två identiteter, antingen vi, eller vi.”
Arkitekten uppger sig vara anställd vid UNRWA, FN: hjälp- och arbetsorgan för palestinska flyktingar i Mellanöstern. Slagorden är från en dikt av den berömda palestinska poeten Mahmoud Darwish, som avslutas med “vi [palestinier] är kvar, de [judar] ger sig av”. Darwish var medlem i PLO (den palestinska befrielse-organisationen). Dikten, liksom kampen, handlar om befrielsen av hela Palestina. I det befriade Palestina finns bara plats för palestinierna.
I den relevanta resolutionsartikel (11) som El-Haj hänvisade till finns inte ordet “rättighet”. Texten handlar om “att flyktingarna som önskar återvända till sina hem och leva i fred med sina grannar ska ges möjlighet att göra detta så snart som möjligt”
Flyktingarna ska ges möjlighet att återvända. Inget mer. I resten av resolutionen förekommer ordet “rättigheter” bara en gång i relation till heliga platser där “fritt tillträde till dem bör säkerställas, i enlighet med befintliga rättigheter och historisk praxis” .
Men palestiniernas politiska kamp och existens vilar på idén om att återvända. Det gäller inte bara de som flydde sina hem i samband med 1948 års krig, deras barn och barnbarn “ärver” rätten.
Oavsett hur det pågående kriget mellan Hamas och Israel slutar, kommer frågan om rätten att återvända att vara det mest avgörande inslaget i alla potentiella fredsförhandlingar. Just frågan om en tvåstatslösning kommer återigen att fastna i diskussionen om den förevigade palestinska flyktingtillvaron och den omstridda rätten att återvända. Hur kommer det sig? Har alla flyktingar den rätten?
När det ottomanska riket avskaffades tillkom flera nya stater genom territoriella delningar. I kölvattnet av våldsamheterna drabbades, flydde och utsattes många grupper för lidanden. På 1920-talet skedde mellan Turkiet och Grekland ett omfattande befolkningsutbyte. Närmare 1,5 miljoner människor fördrevs från Turkiet (mest kristna), medan en halv miljon muslimer (mest turkar) fördrevs från Grekland. I samband med delningen av Indien 1947 fördrevs mellan 10 och 15 miljoner människor, som utsattes för ett befolkningsutbyte mellan det reducerade Indien och den nybildade staten Pakistan. Alla förlorade sina hem, sin egendom och sina gravplatser.
Varför betraktas inte de, deras barn och barnbarn som flyktingar med evig rätt att återvända och befria sina hemländer?
Palestinierna lyckades, genom ett tillfälligt flyktingorgan, skickligt omvandla sin flyktingstatus till ett oupphörligt politiskt krav. Ett FN-organ gjordes om till en unik och permanent palestinsk organisation, UNRWA, som inga andra flyktingar i världen har tillgång till.
Oktoberpogromen har skakat om Israel och många inser nu att rätten att återvända innebär blodiga, våldsamma och försoningslösa attacker samt att UNRWA är drivkraften i en evig våldsspiral som måste stoppas. I de kommande förhandlingarna kommer UNRWA antigen att avskaffas eller dess uppdrag omdefinieras. 1948 års krig kan endast avslutas om rätten att återvända upphör.
I Aktuellts nyhetsinslag presenterades El-Haj som palestinsk flykting från Libanon. När ”rätten” att återvända inte längre kan användas för att indoktrinera generationer av palestinska barn, kan nästa konferens i Malmö handla om hur palestinska flyktingar ska integreras i de samhällen där de lever. Om El-Haj väljer att delta i en sådan konferens blir det säkert mindre problematiskt och kontroversiellt.
Om gästkrönikören
Khaled Salih är fil.dr. i statsvetenskap med inriktning på Mellanöstern och universitetsrektor emeritus vid University of Kurdistan-Hewlêr (Erbil-Irak).
