För ett tag sedan skickade en bekant en bild på ett veckobrev som han hade fått från en ny lärare på sitt barns skola. Det fanns dock flera problem. Brevet var fullt med felstavade ord och tvivelaktig grammatik. Det oroade självfallet min bekant. För om inte ens läraren kan skriva korrekt, kan man då förvänta sig att eleverna ska lära sig det?
Visst är lärare människor som då och då gör fel. Men korrekt svenska borde vara ett krav för att över huvud taget få undervisa i det svenska skolsystemet. Man ska ha höga krav på lärarkåren. Inte minst i ett land som värderar social mobilitet och värnar alla barns rätt till en skolgång av hög kvalitet.
Mycket tyder dock på att allt fler elever kommer mötas av allt sämre lärare. Den nya generationens lärare har nämligen allt sämre meriter. Den negativa utvecklingen har dessutom gått fort. Förr var det inte sällan samhällets akademiska elit som sökte sig till läraryrket. Det ansågs fint och ärorikt att vara lärare, och de åtnjöt såväl autonomi som respekt.
Den en gång så framgångsrika svenska skolan har mycket att tacka alla dessa kunniga lärare som utbildat generationer av framgångsrika företagare, akademiker och arbetare. De har byggt Sverige starkt.
Det hände dock något med lärarrekryteringen i mitten av 1990-talet. Lärarstudenternas akademiska meriter föll kraftigt, och det gäller oavsett om man studerar skolbetyg, social bakgrund eller poäng på högskoleprovet.
Forskare vid Uppsala universitet menar att det inte går att finna någon annan högskoleutbildning som har sett en lika brant nedgång i studenternas meriter. Inte mycket tyder på att det har blivit bättre. Än i dag går det att komma in på lärarutbildningen med 0,05 poäng på högskoleprovet.
Samtidigt skryter den rödgröna regeringen om att de bygger ut lärarutbildningen med tusentals platser. Det kommer snarare att förvärra situationen, vilket till och med Universitetskanslerämbetet har varnat för. Det som behövs är en stärkning av skolsystemets strukturkapital. Det hade kunnat bromsa de negativa effekterna av den försämrade lärarrekryteringen.
Men istället har vi lärarutbildningar som präglas av flummig pedagogik och låga krav, en läroplan som är fylld med abstrakta begrepp och en postmodernistisk kunskapssyn och därtill en i princip icke-existerande ämnesrelaterad fortbildning för lärarkåren.
Att vända utvecklingen kommer ta lång tid, men något måste göras. På kort sikt måste nya lärarutbildningar med höga antagningskrav samt fokus på kognitionsvetenskap och metodik tas fram. Pedagogiken bör helt försvinna från lärarutbildningarna. Därtill så behövs en ny och ämnesfokuserad läroplan med konkreta och mätbara kunskapskrav. Staten måste också ta över ansvaret för lärarnas ämnesfortbildning.
Den stora utmaningen återfinns dock på lång sikt. Samhället måste uppvärdera respekt för kunskap och lärarnas auktoritet. Först då, när lärare får goda arbetsvillkor och känner sig respekterade i samhället, kommer de bäst lämpade att söka sig till yrket. Men dit är det en lång väg att vandra.
