Hamas ledare talar på ett sätt till demonstranter i väst – och på ett helt annat sätt till muslimer. Men man behöver ha klart för sig att deras mål är en kompromisslös utplåning av Israel.
Sedan konfliktens nya utbrott den 7 oktober har Hamas ledarskap uppvisat en skicklig rollfördelning. Å ena sidan bedriver organisationen ett motstånds- och befrielsekrig med ett klart och tydligt religiöst språk och symbolik. Å andra sidan använder man ett politiskt-revolutionärt språk som går hem i många delar av världen, främst bland vänstergrupper i väst.
Demonstranter i många västliga städer kräver vapenvila och ropar slagord som ”krossa sionismen” och ”befria Palestina”. Man upprepar alltså Hamas politiska uppfattning.
Men för att förstå vad Hamas gör så behöver vi granska vad de faktiskt sagt och säger.
Redan i maj 2021 varnade en av deras mest centrala militära ledare i Gaza att en tidigare konfrontation med “ockupationsmakten… bara var en liten repetition och manöver”, blandat med många citat från Koranen som innehåller kompromisslösa religiösa påbud. Krigarna strider för Allahs sak när de dödar och blir martyrer. I självmordsdådens tidevarv fungerar Koranverserna som terroristens modus operandi.
I icke-muslimska sammanhang betonas det revolutionära våldet för att befria Palestina från den ”sionistiska ockupationen”, som ses som en förlängd arm av det imperialistiska och kapitalistiska USA. Båda ska bekämpas med våld.
För att mobilisera stöd hos muslimska grupper rättfärdigas våldet med religiösa krav för att befria ett muslimskt land. Efter valsegern i Palestina 2006 blev det tydligt att Hamas starkt betonade vad man menade var sharias krav på oförsonligt och våldsamt motstånd mot Israel. De förnekade även Israels rätt att existera som en icke-muslimsk stat på territorium som historiskt sett ansågs vara muslimskt.
Många välkända verser från Koranen, som uppmanar muslimer att återta förlorat muslimskt territorium som en gudomligt påbjuden nödvändighet, upprepas rituellt och utdrivningen av judarna från Palestina är juvelen i kronan för en jihadist.
Dagen efter att krigspausen för ett antal veckor sedan, för frigivning av kidnappad israelisk gisslan i utbyte mot frisläppning av palestinska fångar, tog slut deklarerade en av Hamas mest frispråkiga ledare “högt och tydligt”: Det palestinska folket “förbereder sig för att upprätta kalifatet, med Jerusalem som huvudstad, inshallah. Jerusalem kommer inte bara att vara huvudstad i Palestina som en självständig stat – det kommer att vara huvudstad i det islamiska kalifatet.”
Innan dess hade en annan Hamasledare meddelat på en arabisk nyhetssajt att det inte finns något att ångra kring attacken den 7 oktober. Den var en del av ”ett befrielsekrig” vars seger inte är ”långt borta”.
Kort efter terrorattacken mot Israel lyckades Hamas, genom muslimska organisationers omfattande nätverk, aktiva stöd och allianser med vänstergrupper, mobilisera allt större protester i västliga städer. Vid sådana tillfällen betonades ockupation, motstånd, avkolonisering och eldupphör.
Men när främst muslimska grupper dominerar protesterna handlar ropen i stället om eliminering av staten Israel, hot om att profetens armé snart är tillbaka för att driva ut judarna och att muslimska arméer skall befria Palestina.
Den som kräver en permanent vapenvila och en politisk lösning på längre sikt måste veta att Hamas inte vill leva bredvid Israel. De är helt inriktade på att befria hela Palestina. Man måste inse att Hamas bedriver en relativt framgångsrik teo-politisk strategi.
Deras version av Islam är motorn i deras ideologi och central i hur de motiverar sina krigare. Ett politiskt och militärt nederlag innebär inte slutet på kampen, utan snarare en nödvändig repetitionsövning för nästa fas av konfrontation, revolution mot fullständig befrielse av Palestina.
Hamas politiska allians med det shiitiska styret i Iran, Qatars härskarfamilj och religiösa beväpnade grupper som Hizbollah (Libanon) och huthierna (Jemen) drivs av det gemensamma religiösa uppdraget att få bort Israel från Palestina.
Detta omöjliggör en tvåstatslösning och borde vara ett dilemma för alla som engagerar sig i konflikten.
