För några år sedan reste Stefan Löfven till Iran tillsammans med en delegation från ”världens första feministiska regering”. Dess syfte var att stärka förutsättningarna för handel mellan länderna och genom ett officiellt besök valde man därför att stärka regimens legitimitet och fylla dess statskassa.
Minns du det? I så fall är det inte konstigt, resan gav upphov till ett slöjbråk i den svenska inrikesdebatten. Kvinnorna från den svenska delegationen, med bland annat nuvarande utrikesminister Ann Linde i spetsen, bar slöja under besöket eftersom detta är påbjudet för kvinnor i Iran. Knappt något annat plagg är lika symboliskt laddat som slöjan, och laddningen består av explosivt kvinnoförtryck.
Kanske var regeringen tacksamma för slöjbråket. Det puttade ju in en mer beklämmande aspekt i den mediala skuggan: ”Världens första feministiska regering”, som de utnämnt sig själva till, valde att aktivt gynna en kvinnoförtryckande regim som låter små flickor giftas bort till gubbar, dömer homosexuella till döden under sharialag och som har gjort kränkningar av mänskliga rättigheter till sin paradgren.
Skyll inte på mig om du tycker jag är långsint. Det är faktiskt en kvinnas fel! Hennes namn är Nahid Persson. Hon är en prisbelönt dokumentärfilmare, som flydde till Sverige efter revolutionen i Iran 1979. Sedan dess har hon gjort flera internationellt hyllade filmer om kvinnoförtrycket i hennes hemland.
I hennes nya film, ”Hör min röst – slöjans revolution”, får vi möta aktivisten Masih Alinejad. Likt Persson har hon flytt Iran för friheten i väst, och från sitt nya hem i New York bedriver Alinejad kampen mot den iranska regimen vidare. En kamp som blev viral när hon startade sidan ”My Stealthy Freedom” på Facebook, där hon publicerade upp bilder på iranska kvinnor som trotsar det slöjtvång som regimen införde efter revolutionen. I dag har hon närmare sex miljoner följare.
Trots ett avstånd på tusen mil lyckas den iranska regimen ändå tortera henne. Inte fysiskt fövisso, men likväl psykiskt. Regimen låter nämligen trakassera, misshandla och fängsla hennes kvarvarande familj. Det är så de jobbar för att tysta sina kritiker utomlands. Även Persson utsätts för det. Otroligt nog låter de sig inte tystas, som de äkta feministiska hjältar de båda är.
Nahid Perssons blyga önskan är att den svenska regeringen ser hennes film. Jag kan tycka att särskilt två ministrar borde prioritera det: Utrikesminister Ann Linde och finansminister Magdalena Andersson. Det kanske tar emot för dem att se ett hyllande porträtt av Alinejad, då hon var en av dem som riktade hård kritik mot den svenska regeringen för att ha låtit sig kuvas under Irans kvinnohatande regim genom att ikläda sig slöjor och artigt niga inför dem.
Kritiken bemötte Linde och Andersson genom att lägga upp ironiska selfies, tagna under ett statsbesök i Stockholm. De såg en ironi i att de bar hatt, som protokollet påbjuder. En absurd jämförelse, som om att den svenska polisen hade fängslat dem om de tog av sig hattarna.
Nåväl, låt oss nu hoppas att de sväljer sin stolthet och uppfyller Perssons önskan. Det skulle ge ministrarna kunskap om det förtryck som miljontals kvinnor utsätts för varje dag i Iran.
