Mikael Landén: Rätten att byta juridiskt kön kan cementera könsrollerna

Människor bör vara fria att själva välja sin könsidentitet. Men samhället bör utgå från vilket kön en person faktiskt har, menar professor Mikael Landén.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS

Under det senaste decenniet har en ideologisk kampanj drivit fram tesen att en individs kön inte är det vi objektivt observerar hos människor utan vad en individ uttrycker (könsroll) och upplever (könsidentitet).

Om en man upplever sig som en kvinna så är personen en kvinna går resonemanget. Denna sammanblandning av verkligheten (kön) med sociala konstruktioner (könsroll) och subjektiv identitet skapar flera problem.

Det blir invecklat för människor. Vi måste specificera vad vi menar genom att använda termer som ”biologiskt kön” eller ”födelsekön”. Könsideologer vill dock att vi använder ”kön tilldelat vid födseln” eftersom ordet ”tilldela” signalerar att det skett en godtycklig preliminär kategorisering som kan ändras.

ANNONS

Men det stämmer inte. En person ”tilldelas” inte ett kön vid födseln. Omgivningen noterar och registrerar vilket kön individen redan har, vilket bestämdes av könskromosomerna nio månader tidigare.

Könsideologin ligger till grund för lagförslaget att vi inte bara skall kunna välja kön, utan att även staten skall registrera valet i nationella register. Moderaterna och Liberalerna rundar nu sina samarbetspartier i syfte att stifta en lag för att möjliggöra detta. De räknar med stöd från Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Förespråkarna ser självdefinierat juridiskt kön som en frihetsreform. Men lagförslaget är omstritt. Kritiken kan sammanfattas med tre argument.

För det första, könsidentitet är en personlig upplevelse. Staten skall av integritetsskäl inte registrera identiteter och upplevelser. Vi registrerar inte personers religion eller politiska åskådning.

För det andra, att själv identifiera sig som kvinna eller man – eller ingetdera – är en rättighet. Men en självidentifieringslag ger oss rätten att diktera hur vi skall identifieras och benämnas av andra. En man som registrerar sig som kvinna har fortfarande manligt kön men får tillgång till kvinnliga omklädningsrum, kan tävla i boxning i kvinnoklassen, placeras i kvinnofängelser och bli kvoterad som kvinna till företagsstyrelser. Könsideologer svarar att detta kan lösas genom att hindra vissa juridiska kvinnor från att åtnjuta kvinnors rättigheter. Men då medger vi att det är skillnad på ”riktiga” kvinnor och personer med juridiskt kvinnligt kön och hamnar omgående i konflikt med lagens intention. Om varje fall kan prövas individuellt för att bestämma en persons verkliga kön blir kategorin ”juridiskt kön” meningslös.

ANNONS

För det tredje: könsideologin har sammanblandats med kunskap, vilket förutom en övertygelse även kräver att denna stämmer överens med hur världen är beskaffad. Övertygelsen att kön är en individuell upplevelse – och att det står varje människa fritt att välja kön – stämmer inte med verkligheten.

Personer som upplevelser sig tillhöra någon av de uppemot hundra möjliga könsidentiteter som föreslagits är i samtliga fall antingen kvinna eller man. Att påpeka detta sakförhållande är inte att ifrågasätta personens upplevelse. Det finns sannolikt ett obegränsat antal upplevelser av kön. Men faktum kvarstår att det endast finns två kön i vår gemensamma verklighet. Könsideologin är därför en olämplig grund att stå på när lagar skall stiftas.

Vi vet följande om kön: Sexuell reproduktion, och därmed kön, uppstod för ungefär 1–1,2 miljarder år sedan. Honor definieras som bärare av stora ägg medan hanar producerar små spermier. Det finns inga andra könsceller. Det finns inget tredje kön. Hos däggdjur som människan bestäms könet genetiskt. Efter befruktningen reglerar könshormoner utvecklingen till kvinna eller man.

Trots denna vetskap hävdas ofta att kön inte är binärt utan ett spektrum. Detta påstående bygger på två argument. För det första pekar man på så kallade intersextillstånd. Det är sant att det förekommer avvikelser i könsdifferentieringen liksom i de flesta biologiska processer. Men intersextillstånd där det inte går att avgöra en persons kön är mycket ovanliga: 0,018 procent, det vill säga en av 5600 personer. I praktiken är alla människor antingen män eller kvinnor. Att människor skulle kunna placeras i ett spektrum från helt kvinnlig till helt manlig är således fel.

ANNONS

Det andra argumentet för att kön inte är binärt är att människor känner sig, identifierar sig och uttrycker sig på fler sätt än två. Det finns kvinnor som är intresserade av dieselmotorer och män som målar naglarna. Ordet ”könsroll” används för att beskriva normskillnader mellan män och kvinnor som inte tvunget följer en persons kön.

Även om den feministiska frihetskampen framgångsrikt befriat kvinnor och män från begränsande könsroller är inte könsroller avskaffade i Sverige. Att en person känner sig mer hemma i det andra könets roller betyder inte att de befinner sig på ett könsspektrum. Det betyder att vi måste fortsätta att arbeta mot begränsande könsnormer. Det finns slutligen personer som identifierar sig som tillhörande det andra könet, eller inget kön alls. Ordet ”könsidentitet” beskriver den personliga upplevelsen av kön. Antalet möjliga mänskliga identifikationer och uttryck är obegränsat men inget argument för att biologiskt kön är ett spektrum.

Varför har könsideologin, trots dess konflikt med verkligheten, fått så stor spridning och förfäktas så entusiastiskt? En förklaring är ekonomiska intressen. Lifescience-industrin har mycket att vinna på att fler människor behöver kirurgi och livslång läkemedelsbehandling.

En annan förklaring är en välmenande önskan om större acceptans av olika könsuttryck. Vi behöver inte förflytta oss långt geografiskt för att bli varse hur kvävande könsnormer begränsar människors liv. Könsideologer hoppas förmodligen att könsroller skall luckras upp genom att omdefiniera vad kön är. Men det är skillnad på att försvara en mans rätt att uppträda och identifiera sig som kvinna, och att lagstifta om att vederbörande är en kvinna, eller vice versa. Det är också onödigt. Det är enklare att använda de begrepp som redan finns — kön, könsroll, könsidentitet — och har fördelen att ens utsagor då stämmer med verkligheten.

ANNONS

Könsideologins spridning har fått konsekvenser. Under det senaste decenniet har vi sett en stor ökning av tonåringar, främst flickor, som upplever könsdysfori. Till skillnad från en persons kön kan könsidentiteten variera under livet. Ett juridiskt könsbyte skapar ett snabbspår för medicinsk behandling eftersom vederbörande kommer att presentera sig för vården med det motsatta könets könskaraktäristika. Det finns personer som fått medicinsk och kirurgisk behandling och därefter återgått till att leva i sitt kön. Det finns därför en risk att en självidentifieringslag kommer att leda till fler irreversibla medicinska åtgärder som skadar personer.

Ett argument för att självidentifieringslagen är att det skulle underlätta för transpersoner att få identitetshandlingar som stämmer med den upplevda könsidentiteten. Personer med könsdysfori kan redan i dag få sitt juridiska kön ändrat, men processen uppfattas som omständlig. Frågan är dock om inte lagstiftarna redan har hittat en balans mellan å ena sidan det faktum att vårt kön inte går att ändra och å andra sidan att det finns personer som fullt ut önskar leva i motsatt kön.

Det finns inget problem med att en kvinna uppträder som man eller vice versa. Vi reglerar inte vilka som får bära viss typ av kläder, ha viss frisyr eller uppträda enligt könsroller. Det är obestritt att juridiska och politiska rättigheter, tillgång till utbildning och ekonomiska möjligheter inte skall skilja sig beroende på kön. Det är fortsatt angeläget att värna dessa rättigheter. Att lagstifta om att personer som är obekväma i sin könsroll kan byta juridiskt kön är däremot en repressiv signal om att könsöverskridande uttryck tarvar administrativa, och i förlängningen medicinska, åtgärder.

ANNONS

Om skribenten

Mikael Landén är professor i psykiatri vid Göteborgs universitet och överläkare vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Han skrev sin avhandling 1999 om transsexualism och har varit sakkunnig i utredningar om vård av könsdysfori för Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU). Han har också skrivit en populärvetenskaplig bok om evidens och vetenskap: Galenskap – en bok om vetenskap.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS