Den rödgröna minoritet som styr Göteborg har med årets budget återigen bestämt sig för att driva den göteborgska segregationen och beroendet av statliga utjämningsbidrag så långt det överhuvudtaget är möjligt. I deras nygamla strategi avbryts arbetet med att skapa nya stora utbyggnadsområden för blandad bebyggelse i Skogome, Säve och Björlanda. Det innebär ett stopp för tusentals radhus och småhus i det som hade kunnat bli sammanhållna och socialt välfungerande trädgårdsstäder.
Politiken är dessutom en olycklig fortsättning på en utveckling som inleddes i vintras, under alliansens tid vid makten. Under fyra sammanträden på rad sade byggnadsnämnden nej till en serie småhus- och radhusprojekt. Sammanlagt försvann med de beskeden cirka 2000 bostäder, och 5000 unga Göteborgare blev med det förvisade att leta hus i kranskommunerna. Den utvecklingen kommer nu att systematiskt drivas vidare.
I den rödgröna varianten ska ”småhusen planeras och byggas över hela Göteborg i anslutning till befintlig infrastruktur, inklusive kollektivtrafik”, vilket är en verklighetsfrämmande målsättning. Tomter av den typen är oavsett vad som sägs inte enkla att hitta, och gör man det finns det gott om grannar som med glädje överklagar.
Det höga exploateringstrycket i sådana lägen gör också att tomterna betingar mycket höga priser. Av det enkla skälet skulle nybyggda centrala villor bli lika dyra som villorna i Landala Egnahem, Änggården eller Örgryte. Dessutom finns ett sista stort hinder när man hittar sådana områden: både vägsituationen och kollektivtrafiken är redan färdigutnyttjad, vilket leder till krav på fördjupade utredningar.
Situationen förvärras av att ett flertal nya industriella projekt startas i Torslanda och Säve där det planeras för att tusentals människor kommer arbeta inom fem år. Frågan om var de ska bo är dock omöjlig att svara på när alla de bostadsprojekt som hade kunnat lösa den frågan systematiskt stoppas. Svaret kommer med all sannolikhet att bli en våg av radhus- och villabyggande i Kungälv och Älvängen, vilket gör att det inom kort blir nödvändigt att planera för skytteltrafik med färjor vid Kornhamn.
Den rödgröna strategin är nygammal därför att den är en upprepning av det som pågått ända sedan Göteborg inkorporerade alla sina grannkommuner på 1960-talet. Stoppet för utvecklingen av de områdena gjorde sedan att Kungsbacka, som ligger tre mil söderut, blev den livaktigaste delen av hela regionen.
Men det innebar också att det som hade varit rimliga villa- eller trädgårdsstäder blev liggande outvecklade i Säve, Tuve och Gatersered. Ofta är de här områdena rena ödemarker, ibland är de igenväxta jordbruk. De bidrar absolut inte på ett meningsfullt sätt till stadens livsmedelsproduktion och kommer aldrig att göra det.
Det de stora outnyttjade områdena bidrar med till stan är utflyttning och en oavbrutet ökad trafik på motorlederna. Idag skulle de däremot till och med kunna bidra till en bättre försörjning, för de allra flesta bostadsbyggarna planerar nuförtiden för gröna radhus- och bostadsrättsområden, med egna odlingsmöjligheter och långt driven hållbarhet direkt vid inflyttning.
Att klyschigt återupprepa att man bygger en stad ”inifrån och ut” håller inte. I Göteborg måste en politiker i stället kunna klara av att hålla två tankar i huvudet: vi har absolut en innerstad som skulle må bra av att förtätas. Sådana planer ska självklart drivas, men tittar man exempelvis på tre av de högprofilerade projekt som pågått de senaste tio åren inser vi problemen. Vare sig på Bohusgatan, Cirkustomten eller Skanstorget byggs det någonting, trots att projekten pågått i varsitt decennium. Den tragikomiska utvecklingen av Heden som nu fylls med ”tillfälliga” parkeringshus, hotell och dagisbaracker bör man helst inte ens tänka på.
Och just därför måste Göteborg klara av att driva utvecklingen av Säve, Skogome och liknande områden. Där finns vår verkliga ”mellanstad”, för de unga göteborgare som annars kommer att tvingas flytta till allt avlägsnare delar av kransen, precis som deras farföräldrar gjorde för mer än ett halvsekel sedan.
