Minns ni Feministas? Den som inte minns är förlåten. Det feministiska nätverket med detta namn startades på den internationella kvinnodagen 2005. Även personer som inte var S-medlemmar kunde ansluta sig. Hemsidan ligger fortfarande kvar på nätet, en kuslig rest av ett sedan länge dött projekt.
Initiativtagare till Feministas var den dåvarande partisekreteraren Marita Ulvskog. Det framstår som en märklig sak: Ett socialdemokratiskt kvinnoförbund fanns redan och radikala gräsrotsrörelser brukar växa underifrån och inte startas av partiledningar. Varför ett nytt feministiskt nätverk, och varför just våren 2005? Orsaken hittas utanför det socialdemokratiska partiet.
Våren 2005 startade Gudrun Schyman partiet Feministiskt initiativ. Schyman hade lämnat posten som partiledare i Vänsterpartiet men satt kvar i riksdagen som vilde. Sedan 2004 hade hon deltagit i diskussioner om att starta ett feministiskt parti. Ulvskogs initiativ var ett fräckt sätt att söka stjäla vinden ur Schymans segel. Feministas lanserades i mars och Feministiskt initiativ kom en månad senare.
Feministas var inte första gången socialdemokratin reagerat på hot om ett kvinnoparti. I början av 1990-talet satte journalisten Maria-Pia Boëthius och akademikerna Ebba Witt-Brattström och Agneta Stark press på partiet med initiativet Stödstrumporna. Parollen var ”Hela lönen, halva makten”.
Stödstrumporna utnyttjade skickligt hotet om att bilda ett politiskt parti. Socialdemokraterna tog det på allvar. I valet 1994 gick partiet för första gången fram med valsedlar där varannan kandidat var man och varannan kvinna. Partiet vann valet med ”varannan damernas” och Ingvar Carlsson blev statsminister.
Att Socialdemokraterna är ett skamlöst och opportunistiskt parti är en vanlig anklagelse. Likt en kameleont skiftar partiet färg för att passa in i ett skiftande samhällsklimat. Exemplen är många. När ungdomsgenerationen på 1960- och 70-talen protesterade mot USA:s krig i Vietnam med paroller som ”USA ut ur Vietnam!” och ”Bekämpa USA-imperialismen!” formulerade Socialdemokraterna kravet ”Fred i Vietnam”.
Inför julen 2000 förkunnade statsminister Göran Persson att ”pressyltan är den absoluta höjdpunkten på julbordet”. Efter årsskiftet och efter att han läst den då inflytelserika boken Veganerna – en bok om dom som stör förklarade Persson att ”Jag undviker kött och tycker också att griskött känns mer besvärande.”
Man kan le åt krumbukterna, men sanningen är att en del av det socialdemokratiska partiets enorma framgång har varit förmågan att plocka upp tendenser i tiden och göra dem till sina. Det kan ske mer eller mindre snyggt, men i grunden är det gott politiskt hantverk.
Carlssons varvade lista höll Stödstrumporna borta 1994 och Feministas minskade tappet till Schymans parti. Att de politiska motståndarna gnäller över ombytlighet är att betrakta som beröm.
På senare tid är Socialdemokraternas problem inte för mycket opportunism, utan för lite. Partiet tycks ha förlorat sin förmåga att identifiera samtidens rörelser.
En av vår tids starka folkliga tendenser handlar om gemenskap, tradition och identitet. Det är en motreaktion mot globalisering och en nostalgisk längtan efter förlorad samhörighet. Socialdemokratin, med sin historia av folkhem och dygder som skötsamhet och självdisciplin, hade kunnat fånga upp dessa rörelser.
Så har det emellertid inte blivit. Efter millennieskiftet investerade partiet tungt i liberalism och individualism. Mona Sahlin deklarerade 2002 att det bara var invandrargrupper som hade ”en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er”.
Socialdemokratin har betalat ett högt pris för den förlorade förmågan att läsa landet. Trots svaga meriter i sak har Sverigedemokraterna lyckats göra sig till uttolkare av det samhälle den tidigare socialdemokratin byggt upp.
Mycket tid har gått förlorad, men det är inte kört. Vill partiet sätta segel i samtidens vindar finns möjligheten.
En person som kallar sig socialdemokrat och som verkligen gillar partiets traditioner är Jan Emanuel, i dag toppkandidat för Folklistan i valet till Europaparlamentet. När Folklistan kraschat – och ja, så kommer det att bli – kan han likt den förlorade sonen välkomnas tillbaka i partiet. Även den som inte sympatiserar med den muskulöse fritänkaren bör notera att han konsekvent argumenterat för en alternativ socialdemokratisk vision.
Jan Emanuel åter i fadershuset kan bli en signal om att socialdemokratin återvunnit sin förmåga att fånga upp samtiden.
