Det är nästan precis trettio år sedan som politiker och utredare i både Sverige och Göteborg på allvar började tala om behovet av att förnya de bostadsområden som hade byggs under 1960- och 1970-talen.
Att den ständiga utflyttningen av familjer, som stabiliserades socialt och inkomstmässigt, utgjorde det överlägset största problemet framstod som uppenbart. Därför lyftes, precis som det hade gjorts i Amsterdam, betydelsen av blandade ägandeformer även i de planer som presentades hos oss.
Men i motsats till det som skett i Holland, Tyskland eller Danmark har mycket litet hänt med de svenska miljonprogramsområdena under de senaste decennierna. Särskilt deprimerande blir det när man jämför förnyelsen av Nordost och Gårdsten med den totala ombyggnaden av Bijlmermeer i Amsterdam, där mer än hälften av bebyggelsen från 1960-talet revs och ersattes med mindre hus i olika ägandeformer.
Idag är Bijlmermeer en välfungerande stadsdel med stora inslag av attraktiv trädgårdsstadsbebyggelse. Det påtagliga intrycket är hur defensivt och räddhågset vi svenskar förhållit oss till förändring av miljonprogramshusen, vilket också fått till följd att våra problem snarast förvärrats.
Ändå har politiker i Göteborg sedan mitten av 1990-talet haft som mål att bygga fler radhus och småhus i de norra miljonprogramsstadsdelarna. Rivningen av ett av storhusen i Hammarkullen 1996-97, vilket ersattes av sexton småhus, var verkligen början på en sådan omdaning. Några år senare fortsatte förändringen när en del av storhusen i Gårdsten revs och ersattes med radhus.
Ungefär samtidigt startade dessutom bygget av liknande områden i Kortedala och på Storås Ängar i Angereds centrum. Men sedan tog den utvecklingen slut. Istället började småhusproduktionen falla trendmässigt i Göteborg kring 2005-2006. I ljuset av att befolkningen samtidigt ökade mer än någonsin blir fallet ännu mer slående.
Det kan absolut inte förklaras av prisutvecklingen, för priserna på småhus började tvärtom stiga rekordstarkt från just den tiden. En viktig förklaring finns i Göteborgs översiktsplan från 2008 där byggandet av småhus tonades ned kraftigt. I stället prioriterades det man kallade ”blandad bebyggelse” i nya centrumkonstellationer. Det är en inriktning man kan se i till exempel Torslanda och Hovås där nya kärnor utvecklats sedan dess.
Men tyvärr var det inte de områden som var i störst behov av ombyggnad som prioriterades i förtätningsivern.
Ser man till genomsnittsproduktionen av småhus 1995-2005 är underskottet i Göteborg sedan dess minst 3000 mindre hus. De flesta av dessa hade sannolikt kunnat byggas i den norra delen av kommunen, där markpriserna starkt talar för att det skulle vara möjligt att skapa de trädgårdsstäder med blandad bebyggelse som alla säger sig vilja se.
Ekonomiskt kan däremot inte miljonprogrammets stadsdelar bära en storskalig utbyggnad av bostadsrätter, och som en följd av det har det som byggts de senaste åren i stället blivit ännu fler hyreslägenheter. Men i Nordost finns det redan ett mycket stort utbud av hyresrätter i flerfamiljshus, och ingenting antyder att dessa blivit mer attraktiva för socioekonomiskt starkare hushåll under de senaste tio-femton åren.
När utvecklingen mot ensidig förtätning av existerande bestånd och lägre småhusproduktion tog fart blev reflexen i hos göteborgarna därför densamma som den varit sedan mer än ett halvsekel tillbaka. Från och med åren kring 2010 ökade därför återigen utflyttningen till kranskommunerna. Som vanligt är det yngre barnfamiljer som flyttar, det enda som förändrats är att det stadsbyggnadsmässiga hålet i norr blivit tydligare. Det har i sin tur gjort att Kungälv tagit över från Kungsbacka som största utflyttningskommun.
Ser man till stadsdelarna i nordost är det svårt att beskriva det som hänt som något annat än katastrofalt. Trots ständiga politiska utfästelser om mer småhus, blandade ägandeformer och möjligheten att göra boendekarriär i de egna områdena har andelen egenägt boende minskat från 21 till 20 procent i Angered, Kortedala och Angeredstadsdelarna sedan mitten av 1990-talet.
Den totala produktionen av småhus sedan dess är knappt 250 enheter i hela området, vilket ger ett snitt på mindre än 10 enheter om året. Det är jämförbart med vad som byggs i en kommun av Årjängs typ. Tydligare än så kan knappast Göteborgs totala oförmåga till förändring demonstreras.
Göteborg vid 600 000 - Gamla skulder och nya möjligheter
Första delen i Jan Jörnmarks artikelserie om Göteborg vid 600 000 invånare kan du läsa här.
