Vården av barn med könsdysfori har på några år ändrats, från ett okritiskt bejakande av den unges upplevda identitet till en mer utforskande inställning, där vårdpersonal kan bekräfta, men skall undvika att befästa, barnets känsla av att det är fel på kroppen. Socialstyrelsens rekommendationer har skiftat från att tidigt erbjuda hormoner och bröstamputation av tonårsflickor till att nu bara i undantagsfall erbjuda medicinska åtgärder före vuxen ålder.
Grävande journalistik från public service-företagen BBC och SVT har gjort det allmänt känt hur den ”könsbekräftande” vård som bedrivits helt saknat vetenskapligt stöd. Dokumentärer från Uppdrag granskning, ”Tranståget och tonårsflickorna” år 2019 och två uppföljande program, satte sökarljuset på risken för allvarliga biverkningar av pubertetsblockerande hormoner och förekomsten av patienter som i efterhand ångrar de oåterkalleliga förändringarna av den tidigare friska kroppen.
Journalisterna från Uppdrag granskning, Carolina Jemsby och Karin Mattisson, utkommer nu efter nyår med boken ”Ånger - ett reportage inifrån transvården”, där de ger en fördjupad bild av hur transvården i Sverige utvecklats och exempel på patienter som vården tyvärr skadat. Det som beskrivs av Jemsby och Mattisson har klara likheter med den engelska barntransvårdens uppgång och fall som skildrats i BBC-journalisten Hannah Barnes bok ”Time to Think”.
RFSL och andra, som propagerat för att även barn skall få tillgång till hormoner och könskirurgi, hävdar att medicinsk transition ökar patienternas psykiska hälsa och att i stort sett ingen ångrar sig. Men det har nyligen kommit två vetenskapliga artiklar som talar för motsatsen.
Barnpsykiatern Riittakerttu Kaltiala, som byggde upp Finlands transvård för barn, har undersökt hur transvård påverkat behovet av fortsatt vård. Det visar sig att behovet av psykiatrisk vård inte minskar utan faktiskt ökar efter kontakt med den finska transvården, vare sig patienten gått vidare med hormoner och kirurgi eller ej.
Hur många som ångrar sin medicinska transition är än så länge svårt att svara på, trots att det skulle vara enkelt att ta reda på hur många som efter hand slutar hämta ut sina könskonträra hormoner på apoteket. Det är hög tid att göra en sådan registerstudie i Sverige.
I USA har forskaren Lisa Littman och hennes kollegor frågat ut 78 unga vuxna som ångrat sig och åter identifierar sig med sitt biologiska kön. Två tredjedelar hade hunnit genomgå hormonbehandling eller kirurgi, och medeltiden innan patienten tänkt om var fem år. De flesta patienter i denna studie var vita unga kvinnor med homosexuell läggning, medan de få männen uppfattade sig som hetero- eller bisexuella.
I Littmans artikel beskrivs tre olika typer av könsdysfori. Små barn som beter sig och känner sig som det motsatta könet kommer i regel inte uppleva könsdysfori senare om de tillåts gå igenom en naturlig pubertet, men de kommer ofta att upptäcka att de är homo- eller bisexuella. I den yngsta gruppen av dessa dominerar pojkar, liksom män dominerar i den mogna gruppen som kommer ut långt senare. Dessa män är i regel heterosexuella och har ofta levt vanliga manliga liv med familj, men de har varit transvestiter som uppskattat att mer eller mindre i hemlighet prova på en kvinnlig roll. Forskarna kallar detta för autogynefili, att bli sexuellt stimulerad av tanken på sig själv som kvinna.
Mellan dessa två manligt dominerade grupper, en på ett gay-spektrum och den andra på ett transvestit-spektrum, finns den nya snabbt växande kvinnliga patientgruppen med samtidig autism, självskadande, ångest och annan psykiatri. Dessa tonåringar och unga kvinnor hade inte könsdysfori i tidig ålder, utan de har relativt plötsligt uppfattat sig som transpersoner, på engelska kallat ROGD, rapid onset gender dysphoria.
Om denna indelning kan ge oss nycklar till hur vi bäst hjälper lidande patienter att må så bra som möjligt på lång sikt, det får vidare forskning visa. Men helt klart är att könsdysfori inte handlar om att någon är född i fel kropp.
