Julen och dess firande är sannolikt den mest framgångsrika sammansmältning som har ägt rum av ett antal typiska allmänmänskliga företeelser, tillsammans med centrala existentiella och religiösa teman, åldriga och nytillkomna traditioner och sedvänjor, kulturövergripande klassiska hjältesagor, enskilda släkt- och familjetraderingar samt helt vanligt festande med mycket mat och dryck.
Däri ligger också julfirandets beständighet, dess styrka och förmåga till uthållighet genom att över seklerna ständigt förnya, återuppfinna och reproducera sig självt.
Det allmänmänskliga handlar om föreställningar om cirkulär tid, om tro och hopp, om ledarskap (hjältemod) samt om skeden i livet som födelse, vuxenblivande, ålderdom och död.
I början av 1980-talet kom några antropologer att gå tillbaka till det omfattande etnografiska material som samlats sedan flera hundra år, och istället för att uppmärksamma skillnader mellan olika kulturer, sökte de efter likheter, och efter kulturella manifestationer gemensamma för alla mänskliga samhällsformationer.
I sin bok Human Universals (1991) listade professorn i antropologi Donald E. Brown hundratals separata kategorier gemensamma över alla kulturgränser så som från att klassificera färger, växter, djur, verktyg och väder till att formulera ordspråk, skapa poesi och utföra magi, att berätta sagor och myter, att skämta, musicera, genomföra arbetsdelning eller hysa skamkänslor. Brown betecknade dem som allmänmänskliga, universella företeelser.
Föreställningen om tiden som cirkulär eller cyklisk är det mest uppenbart allmänmänskliga. Solens väg genom himlafästet, månens faser, årets gång, och därtill årstidernas växlingar, bytesdjurens och så småningom de egna hjordarnas vandringar till betesmarker kom, långt före introduktionen av jordbruket, att prägla människans relation till sin närmaste omgivning och till naturen i stort.
Det finns arkeologiska fynd med graveringar på djurben med månens faser som är cirka 35 000 år gamla, och i Warren Field i Aberdeenshire, Skottland, utgrävdes i början av 2000-talet resterna av en träpelarstruktur på cirka 50 meters längd, från cirka 8 000 år f. Kr., som uppenbarligen är en så kallad lunisolarkalender, baserad på både solens och månens omlopp, så att felet mellan solåret, årstidsåret, och tolv fullständiga månfaser, minimeras.
Alla samhällen uppvisar också gemensamt en tro på det övernaturliga och på något bortom eller hinsides den omedelbart observerade tillvaron. Kopplingen mellan att markera årets skiftningar med sommar- och vintersolstånden, dagjämningarna på våren respektive hösten, samt att fira dem och sammanfoga dem med religiösa föreställningar om födelse, död och pånyttfödelse förefaller ha varit självklar.
Sålunda firades ”jul” i Norden som ett midvinterblot långt före kristendomens ankomst, som ett gästabud med offer till gudarna. Att föra samman det kristna firandet av gudasonens födelse med den hedniska högtiden och behålla det gamla namnet jul, i stället för att insistera på att kalla det ”Kristi mässa” i någon form (”Christmas”), var ett både inom kristendomen och andra religioner beprövat men effektivt knep att lägga det nya ovanpå det gamla, för att få det lättare accepterat.
Det nya religiösa temat, som giftes ihop med gamla seder, förstärktes av en hjälteberättelse som förenade temana om en inkarnerad gud som leder människorna rätt, med en historia om ”rags-to-riches”, från armod till rikedom, från födelsen i stallet till att sitta på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.
Lokala seder och symboler införlivades med firandet: Julbocken, initialt den som kom med julklapparna; jultomten, en mix av den vätte, hustomten, som skyddade gården om man höll honom på gott humör, och det katolska helgonet Sankt Nikolaus, som gav gåvor till barnen; julgranen, som börjar uppträda i Tyskland på 1500-talet, och vars symboliska rötter så som vintergrön växt (det engelska ordet evergreen är bättre) går långt tillbaka i historien som sinnebilden för evigt liv och ett förebud om vårens återkomst.
Modernare och ännu märkligare fenomen infogas, och blir till lokala, och i ett historiskt perspektiv, sannolikt kortvariga sedvänjor, som ”Kalle Anka på julafton” som en äktsvensk tradition. Här behöver jag inte ens, som är fallet när målgruppen är en utländsk läsekrets, beskriva vad det betyder och hur det går till när miljoner svenskar bänkar sig framför tv:n på julafton klockan 15:00, för att titta på dubbade kortfilmer från Walt Disney under rubriken ”Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul”.
Argument som att Disney-filmer inte längre bara visas en gång om året i den statliga televisionen, vilken under sitt etermediemonopol hellre spelade upp tjeckiska animationer eller östtyska dockfilmer, eller att allt finns på Youtube, avvisas bryskt av den äldre generationen. Hos många föreskriver familjetraditionen att julfirandet inleds med denna ritual.
Så tillfogas på det allmänmänskligt antropologiska, det religiöst bortomvärldsliga och samtidigt blandade, det kulturellt hopfogade och tillägnade, också de små gemenskapernas, familjens eller vänskapskretsens egenetablerade traditioner.
Tillkommer mat och dryck. Ätandet tillsammans är en viktig ingrediens i både den mänskliga gemenskapen – food sharing, finns givetvis med som en av punkterna i Wilsons lista – och i trosutövningen: fastan, brytandet av fastan (breakfast), vad man får eller inte får äta, eller till och med att man symboliskt äter av en guds kött och dricker av hans blod (nattvarden).
Just ätandet på julafton har i vår samtid ofta beskrivits som ett omotiverat frosseri, men den kritiken förbiser från det, åter allmänmänskliga, att fester och högtidsdagar ska vara särskilda tillställningar och att när man bjuder till ska det både räcka till och bli över. I sin Svenska folket i helg och socken, i krig och fred, hemma och ute (1882), återger August Strindberg matsedlar för julaftonens och juldagens måltider hos biskopen av Linköping, i ett delkapitel om medeltidens kokhistoria:
”Rätter på julafton: Färsk spikelax. Stekt sill och ål med senap. Stockfisk med russin och mandel. Skånsk sill och små sill, kokad. Färsk fisk med spad. Långor med olja eller bergenfisk. Saltvattensfisk. Finska gäddor eller annan torrfisk. Stekt fisk. Bottenlax. Äpplen och nötter.
Juldagen, middag: Förstek. Oxhare. Skinka. Pastejer eller (och) buljong. Små stek (biffstekar eller kotletter). Äggost eller smörmos. En bakad rätt klenät. Äpplen, päron och gammal ost.
Juldagen, afton: Oxkött. Villebråd med sås. Nystekt unghöns eller kramsfågel. Galantin på tungor med russin och mandel. Färsk fisk. Rådjursstek. Klenät och gammal ost.”
Sexhundra år senare ser julbordet annorlunda ut, så när som på sill och skinka. Men traditioner står sig inte genom att stelna i sina former, utan genom att ständigt förnyas utan att förkastas. Och försöken att välta dem över ända och ersätta dem med radikalt nya, ofta så kallat rationella, tillvägagångssätt, brukar alltid misslyckas.
Firandet av julen, sannolikt en av de äldsta kvarlevande traditionerna här i Norden, är just ett sådant framgångsrikt bevarande av traditionerna. Ty att förvalta traditioner handlar inte om att dyrka askan utan att vidmakthålla elden.
