Det finns ingen ordentligt sammanställd studie över julfirandets betydelse i Sverige över tid. Sannolikt därför att den är så betydelsefull och så allestädes närvarande i samhällslivet, i den kommersiella miljön samt i familjeliv och vardag, att man inte sett julen och julfirandet som ett särfenomen att studera systematiskt. Men enskilda entusiaster har ställt samman spridda uppgifter från olika undersökningar och enkäter.
En sådan sammanplockad bild bekräftar vad var och en som reflekterar över julfirandets allomfattande närvaro i vårt samhälle kan förmärka: Nästan alla i Sverige, kring 95 procent, uppger att de firar jul, och den nivån har varit stabil åtminstone under de senaste två decennierna. En mycket stor majoritet, över 80 procent, är positiva till julen och ser det som viktigt att fira jul med familj och släkt.
En markant grupp, cirka en tredjedel, firar julafton på flera ställen samma dag, och är ”julnomader” mellan olika familjekonstellationer eller släktingar. Detta leder sannolikt till viss stress, men förstärker än mer bilden av julfirandets betydelse.
Att julen är den mest firade högtiden i Sverige, klart före midsommar och långt före nationaldagen, beror på att julfirandet är ett skolboksexempel på en meningsskapande tradition. Samtliga kriterier som kan anföras uppfylls med råge.
Traditioner och ritualer, som skapar mening i tillvaron för utövarna, ordnar tiden, markerar gruppgränser, gestaltar värderingar och alstrar kollektiva minnen. Och de åstadkommer detta meningsskapande såväl i det stora som i det lilla.
Julen synkroniserar samhällslivets rytm och frambringar en gemensam upplevelse av förhöjd stämning. Sociologen Emile Durkheim kallade företeelsen för effervescence collective – gemensam hänryckning.
Julen nalkas, det lider mot jul, nu stundar julen, det är adventstid, nu tändas tusen juleljus, nu är det jul igen … de är alla angivelser som ordnar tiden för oss. (Den blomstertid nu kommer, är givetvis en annan sådan tidsangivelse.)
Synpunkter om när adventsstakar och julstjärnor ska komma upp eller när det ska julpyntas hemma, när granen ska kläs är diskussioner om tidsuppdelningen på mikroplanet – hemmavid. Domsöndag och Lucia är fasta angivelser på makroplanet. Däremellan, på det kommersiella och offentliga planet, återkommer synpunkterna om när det är lämpligt att affärerna börjar sälja julprylar, när det bör julskyltas och när gator och torg ska julprydas.
Julen är också en tid som är annorlunda än den vanliga. Man agerar annorlunda, klär sig annorlunda, äter annorlunda och fördelar dygnet annorlunda. Hur detta annorlunda ser ut, blir särskiljande visavi andra, drar gränser och stärker identiteter.
Vetskapen om hur vi i Sverige firar jul, där julafton är viktigare än juldagen, där tomten är en blandning av den buttre husvätten och den rundhyllta och jovialiska mannen med de flygande renarna eller medvetenheten om hur vi just i vår familj firar jul, ger oss möjlighet att markera gruppgränser i både det stora och det illa.
På ett övergripande plan befäster det återkommande julfirandet samhällsvärderingar om generositet, välvilja och gemyt. Det kan vara si och så med dessa värderingar i verkligheten, och retoriken om generositet och välvilja kan till och med vara så överdriven att den klingar falskt, men det avgörande är att julfirandet blir en förstärkande berättelse om vilka vi är när vi är som bäst.
Firandets traditioner må vara relativt nya påfund. Framförallt är de sällan så uråldriga som de utmålas eller uppfattas som. Men det har ingen större betydelse att många svenska jultraditioner kom att standardiseras först under 1800- och 1900-talen, ty traditioner bär inte mening därför att de är gamla utan därför att människor upplever dem som betydelsefulla. Det kollektiva firandet av julen är en aktiv kulturell process, och inte bara något som passivt har ärvts av tidigare generationer. Traditionerna växer fram och förändras i ett samspel mellan människor och samhälle i vid bemärkelse, när de omtolkas, introduceras i nya format eller införlivar nya element eller tar över nya påfund.
Så har till exempel Luciatågen, vilka började på 1920-talet, fått inslag av pepparkaksgubbar och -gummor, sockerbagare och tomtenissar, framförallt om det är barn som går Lucia, med influenser från sånglekar, Alice Tegnérs barnsånger och givetvis Viktor Rydbergs tomten.
Ritualerna, sätten att fira, som är gemensamma kulthandlingar, formar kollektiva minnen för varje generation. Samma sak inträffar i den lilla världen, hos den julfirande familjen. De återkommande momenten för varje jul som när man samlas, vad som görs i vilken ordning, samling framför Kalle Anka eller gudstjänst i kyrkan hos församlingen (också uppdelat vilka som stannar hemma framför tv:n och vilka som går till kyrkan), vem som lagar vilken rätt, upprätthåller ett kollektivt minne i det lilla.
Julens kraft som meningsskapande manifesterar sig i att den knyter samman det stora kollektiv som samhället är och den lilla familjen, i samma ritualcykel. På det större planet utmejslar den en nationell och kulturell samhörighet genom tidsmässigt och symboliskt samordnade former för gemenskap. På mikroplanet danar den samhörighet och identitet genom återkommande mönster i familjens julfirande. Allt i en känsla av kontinuitet över tiden.
Julfirandet som ett uttryck för hur traditioner, oavsett ursprung och uppkomst, kan bära mening genom att länka samman människor i tid, rum och känslomässig erfarenhet, har också lett till att det kristna elementet, med Guds sons födelse, har fått stå tillbaka för de allmänmänskliga aspekterna bortom religion och gudstro.
Så bildar julen en bro mellan gårdag och nutid, mellan det vi har ärvt och det vi själva lägger till. De religiösa berättelserna må ha mist sin centrala roll för många, men ritualerna lever vidare eftersom de talar ett språk som inte kräver trosbekännelse: tidens rytm, gemenskap, igenkänning.
Varje år uppdaterar vi traditionen med något som tillkommer, en ny rätt, ett nytt schema på grund av tillökning i familjen eller ett nytt inslag i firandet, samtidigt som vi låter många bärande element förbli orörda. Denna blandning av stabilitet och förändring gör julen till en tradition med ovanlig hållfasthet. Den har blivit en kollektiv viljeyttring om att skapa mening i ett samhälle där mycket annat rör sig i snabb takt.
Det är denna gemensamma återkomst, snarare än ursprung, som håller julen levande.
