Drygt en månad efter Hamas anfall mot civila i Israel kom ett till synes märkligt uttalande från Irans högste ledare, Ali Khamenei. Han menade att den islamiska regimen aldrig velat driva sionister (läs judar) ut i havet. Det viktiga för regimen är palestiniernas vilja, som kan uttryckas i en folkomröstning, menade han.
Vad ska palestinier då ta ställning till? Jo, huruvida de vill ha en tvåstatslösning eller ej.
Det märkliga finner vi i ordet ”tvåstatslösning” här. En sådan lösning erkänner per definition Israels existens och därmed även de enligt regimen förtryckande sionisternas som ockuperar Quds (Jerusalem). Det går förstås stick i stäv med islamiska regimens ideologi och politik gentemot Israel de senaste 45 åren.
Vid tiden för uttalandet visste regimen i Iran mycket väl att stödet för Hamas hade ökat sedan den 7 oktober; mer än 70 procent av palestinierna stöttar Hamas.
Men, där och då ville han friskriva Iran från all inblandning i anfallet. Risken för att dras in i ett fullskaligt krig var stor. Därtill riskerades också kontrollen av alla de miljarder dollar som regimen investerat i paramilitära grupper för att etablera en militär närvaro nära Israels gränser.
Å ena sidan var alltså den iranska regimen, åtminstone i sin retorik, villig att skicka soldater till Gaza, och å andra sidan ville den utmåla sig som oskyldig i konflikten.
Spelet är lätt att skärskåda. Värre är det med dem som börjar att tveka i sådana lägen. Tänk om även terrorfinansiärer kan förändrats till det bättre. Alla vill ju ha fred. Eller?
Nej, så enkelt är det förstås inte – inte den här gången heller. Det är ingen hemlighet att Iran stöttar både Hamas och Islamiska Jihad i Gaza ekonomiskt men, och desto viktigare, även militärt och strategiskt.
Ett halvår efter Hamas attack mot Israel har regimen i Iran nu öppet medgett sin del i attacken. För någon vecka sedan uppdagades dessutom att al-Nakhale, ledare för Islamiska Jihad, vistas i trygghet i Iran.
Många vill bara skaka av sig sådana fakta. Ekvationen med givna förövare och offer går annars inte ihop. Och det till synes positiva, som egentligen bara är en chimär, grumlas ju bara av sådana fakta. Då är det lättare att gripa efter halmstrån, oavsett hur svaga argument man än behöver ta till.
En förklaring till detta märkliga beteende finns, ironiskt nog i sammanhanget, i Midrash (förklaringar till olika avsnitt i Torah). Där lär vi oss att den som blir medlidande med de grymma kommer i slutändan att bli grym mot de medkännande.
Allt tyder på att vi ser en ulv i fårakläder. Det är en vanlig hållning att vara solidarisk med de svaga - även om det i praktiken innebär att visa medlidande med de grymma. Om regimen i Iran anses vara den svaga parten som står upp mot den vita kolonialmakten Israel, så vill få fördöma den.
För Sveriges del förstärks detta av Jan Myrdals arv. I Europa motsvaras det av de franska intellektuellas arv från 70-talet. Ondskan kan röra sig fritt på Palestinademonstrationer, men den ska hellre ses som befrielsekamp då. Här finns förklaringen till Hamas lyckade marknadsföring att utmåla sig som offer i väst.
De som idag menar att Irans attack mot Israel förra helgen endast var en vedergällning och att Israel har sig självt att skylla, är medlidande med det grymma. Det blir då lättare att blunda för det faktum att den iranska regimen nyligen anföll Israel från fem länder i en koordinerad anfall.
Det blir då lättare att bortse från att regimens skapelse i Libanon, Hizbollah, utgör ett ständigt hot mot israeliska medborgares säkerhet. Det blir lättare att vifta bort Iranstödda huthirebellers drönarattacker mot Israel. Att Syrien förvandlats till en iransk militär- och underrättelsebas bekommer dem inte. Israel ska bara finns sig i detta. Och vi andra ska bara finna oss i grymheten mot de medkännande.
