Jag tänker ibland tillbaka på min tid för många år sedan som ”miljöpolis” på Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. På den tiden hade länsstyrelserna allt ansvar för tillsynen över miljöfarlig verksamhet. Idag är det uppdelat så att kommunerna kan ta över en del av eller hela ansvaret för olika verksamheter.
En kollega och jag litade aldrig helt på dem som bedrev verksamheterna varför vi då och då gjorde oannonserade tillsynsbesök för att kolla vad som pågick. Ibland tog vi stickprover på olika utsläpp till luft och vatten, inte minst på de petrokemiska industrierna i Stenungsund och raffinaderierna i Göteborg och Lysekil.
Hur fungerar tillsynen idag? Innebär uppdelningen mellan länsstyrelser och kommuner att det är för många kockar runt soppan? Ta till exempel företaget Think Pink med säte i Stockholm som sedan 2012 bedrivit en verksamhet för att ta hand om avfall. 2018 fick företagets VD, en kvinna som kallas ”Queen of Trash”, pris som "Årets gasell" av Dagens Industri.
Nu har en rättegång startats där företaget och dess ledning åtalas för grova miljöbrott. Det visar sig att företaget dumpat och gjort sig av med ca 200 000 ton osorterat avfall, från matrester till giftiga kemikalier, i 15 kommuner i Sverige utan några nämnvärda miljöhänsyn.
Ett annat exempel på hur miljöfarliga verksamheter bara rullar på är spridningen av industrikemikalien PFAS. Efter ett kritiskt inslag i Rapport den 8 januari i år där 70 kommuner granskats med anledning av att gränsvärdet för PFAS i dricksvatten år 2026 kommer att sänkas från 90 nanogram per liter till 4 , har kommuner och myndigheter yrvaket börjat prata om att det behövs utökad rening av vårt dricksvatten för att få bort PFAS. En åtgärd som kommer att kosta kommunerna åtskilliga miljarder. Enligt Livsmedelsverket har ca 2,2 miljoner svenskar dricksvatten som överskrider det nya gränsvärdet.
PFAS är ett samlingsnamn för ca 10 000 olika varianter av så kallade fluorerade alkylsubstanser. De har tillverkats sedan 1950-talet och kallas även ”evighetskemikalier” då de nästan är omöjliga att bryta ner i naturen och finns i nästan alla levande organismer. De har mycket negativa egenskaper för allt levande då de kan orsaka cancer, påverka immunförsvar, födelsevikt, kolesterolhalt, lever m.m. De används på grund av sina effektiva egenskaper i till exempel livsmedelsförpackningar, stekpannor, kläder, smink, brandskum, papper, textilier, rengöringsmedel, tandtråd, smartphones, solceller, samt i kemikalie-, verkstads- och elektronikindustrin.
Forskaren Mattias Öberg på Karolinska Institutet anser att gränsvärdet borde ha sänkts för 10 år sedan. Det man kan reagera ännu mer på är att PFAS-problemet varit känt inom ansvariga tillsynsmyndigheter i ca 20 år. Alla inblandade myndigheter måste rimligen sedan lång tid tillbaka ha känt till att den största utsläppskällan, vid sidan om alla okontrollerade vardagsprodukter, har varit de cirka 11 000 övningsplatser för brandbekämpning som finns eller funnits inom försvar, flygplatser och brandförsvar, där man använt just PFAS-baserat brandsläckningsskum.
Nyligen meddelade Naturvårdsverket att de tillsammans med MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, samlat ihop en del av just detta brandskum från 111 räddningstjänster i landets kommuner. Men tyvärr är det insamlade endast en bråkdel av allt skum som sprutats ut under många år. Bra att detta görs efter många års passivitet men militära områden och flygplatser tycks återstå.
Den fråga man måste ställa sig är: Hur är det möjligt att det kunnat gå så långt med PFAS-föroreningen av nästan samtliga större dricksvattentäkter i Sverige utan att ansvariga miljötillsynsmyndigheter som länsstyrelser och miljöförvaltningar har ingripit. Man kan också undra över Naturvårdsverkets passivitet, de ska ju ha överblicken.
Ännu tydligare exempel är varför länsstyrelser och miljöförvaltningar inte stoppat spridningen av osorterat okontrollerat avfall i Think Pink-skandalen? Är det inte dags att Justitieombudsmannen JO och Riksrevisionsverket snarast granskar tillsynsmyndigheternas arbete?
