En del paket är hotande hårda. Det vet alla som jobbar i det så kallat fria kulturlivet. De är vana vid besvikelser.
Sektorn kallas ”fri” för att den antas kunna leva utan koppling till institutioner och privata pengar. I realiteten är det en högst ofri del av kultursfären, nästan alltid tungt bunden vid offentliga anslag. De ”frias” finansiering är betydligt mer osäker, nyckfull och intransparent än institutionernas. Fältet är överbefolkat och många gånger är det svårt att klura ut varför somliga träffas av den ekonomiska nåden och andra inte.
Över just denna gåta grubblade jag häromveckan. Jag var på jobbresa och en av Sveriges mest ärevördiga fria teatergrupper spelade på ortens kulturhus samma kväll. Skottes musikteater, som har sin bas i Gävle, turnerar flitigt runt om i landet sedan snart ett halvt sekel. De förvaltar en teatertradition där gestaltningen ligger lika mycket i musik och instrumenthantering som i skådespeleri.
Det visade sig vara en rolig och varm föreställning, precis som recensionerna utlovat. Efteråt passade många i publiken på att tacka. Det är en gest som brukar skilja en småstadspublik från storstadsdito. I det mindre sammanhanget infinner sig ett kortare psykologiskt avstånd mellan scen och publik.
Vad sätter ni upp härnäst? frågade en nyfiken. Svaret fick sorlet att tystna. Teatergruppen hade just fått veta att den budget de arbetat efter i många år hade rämnat. Kulturrådet hade dragit in sitt stöd. Nu fattades nästan en tredjedel av de nödvändiga resurserna och merparten av den erfarna ensemblen skulle få söka sin utkomst på annat håll.
Men varför fick ni inga pengar? löd förstås följdfrågan, men ingen i teatergruppen hade en aning. Kulturrådet, precis som många andra anslagsgivare, motiverar sällan sina beslut eller för någon dialog med de ansökande, varken före eller efter.
Jag beslöt mig för att söka svaret på Kulturrådets rika hemsida och där såg jag den plötsligt, svart på vitt, den smygande förskjutning som det offentligt finansierade Kultur-Sverige genomgår.
Den mest uppenbara förändringen är synen på geografisk rättvisa. Decentralisering var ett av nyckelorden när kulturpolitiken fick sin arkitektur för 50 år sedan. Den offentliga kulturen skulle spridas i landet, och alla medborgare skulle få möjlighet att ta del av de offentliga insatserna. Men de senaste åren har resurserna i stället centraliserats, och då förstås till storstäderna, inte minst när det gäller scenkonst. I dag är själva kvalitetskriterierna, som påverkar besluten, genomsyrade av urbant präglade idéer om kontexter och kvaliteter. Ofta går minst hälften av scenkonstpengarna till Stockholm, och därefter är det Skåne, och då framför allt Malmö, som drar vinstlotter. I den senaste fördelningen nådde inga pengar längre norr ut än Ludvika, trots att två tredjedelar av Sverige faktiskt breder ut sig norr om Dalarna.
Parallellt tillmäts medborgaren, det vill säga den egentliga finansiären, allt mindre betydelse – vilket lett till den andra förskjutningen. Ett internationellt samarbete trumfar ut en turné till svenska småstäder. I det aktuella beslutsprotokollet erkänner kulturrådets tjänstemän att de prioriterat den scenkonst som har ”internationell potential” och som handlar om ”samarbete med utländska aktörer”.
Den tredje förändringen gäller jämställdheten mellan könen. I decennier har anslagsgivande myndigheter räknat kön för att hjälpa fram jämnare nivåer mellan män och kvinnor i ledande positioner. Bland dem som fick stöd i Kulturrådets senaste fördelning till fria scenkonsten fanns 23 kvinnor i ledande position, medan männen bara var sex. En orättvisa värd att ta hänsyn till? Nej inte alls. I protokollet gläder sig i stället tjänstemännen över att kvinnor så gärna arbetar i team – med andra kvinnor.
Den fjärde förskjutningen handlar om den alltmer osunda fixeringen vid ständig förnyelse. Det finns en rad kulturpolitiska mål som en myndighet ska ta när hänsyn till när kulturbidrag fördelas, men kravet på konstnärlig förnyelse har kommit att överskugga de andra. Den som vill göra funktionella, välgjorda, uppskattade – men beprövade – uppsättningar göre sig icke besvär. Bättre då med en ny twist, hur framkrystad den än kan te sig. (Tack och hej då, Skottes!)
Antalet teaterbesök minskar stadigt i Sverige. 1989 var det 47 procent av befolkningen som gick på någon form av teater. 2022 bara 34 procent. Varför? Några av svaren kanske finns rakt framför våra ögon.
