Efter decennier av fallande kunskaper har resultaten i skolan äntligen vänt uppåt i internationella undersökningar. Sverige ligger fortfarande långt ifrån tidigare toppnivåer, men det är glädjande att trenden nu i varje fall har vänt uppåt.
Frågan är hur länge detta kommer att kunna fortsätta. För tillfället sker nämligen stora förändringar i elevsammansättningen, på grund av den flyktingvåg som nådde sitt crescendo under hösten 2015. Rekordstora nivåer av ensamkommande ungdomar har på kort tid slussats in i utbildningssystemet. Och fler kommer de att bli.
Flera studier visar att den förändrande elevsammansättningen har haft en negativ påverkan på resultaten i internationella prov och inhemska kunskapskontroller. När man endast jämför elever med inhemsk bakgrund minskar exempelvis skillnaderna mellan Sverige och högpresterande länder i Pisa avsevärt.
Bland annat på grund av urvalsstrategierna som görs i internationella prov, har dock stora delar av den senaste flyktingvågen ännu inte hunnit påverka resultaten. Effekterna kommer istället att visa sig i nästkommande omgångar – och det är ingen vild gissning att de kommer vara negativa.
Givet betydelsen av humankapital för en framgångsrik integration är det alltså viktigt att inte slappna av. De positiva reformer som Alliansen genomförde – såsom fler nationella prov tidigare i åldrarna – var lågt hängande frukt; om vi inte fortsätter reformarbetet, specifikt med de nyanlända i fokus, finns det en stor risk att resultaten börjar sjunka igen.
En storsatsning på de nyanländas kunskaper och skolgång kommer därför att krävas. Likaså måste skillnaderna mellan elever med utländsk och inhemsk bakgrund mer generellt att pressas ner, för att i framtiden få bukt med de stora skillnader som idag existerar mellan olika etniska grupper på arbetsmarknaden.
Vad är då lösningen? Det finns inga universalmedel, men det viktigaste vore att slakta systemets heliga kor: pedagogiken och skolkulturen. Ända sedan andra världskriget har skolpolitiken genomsyrats av progressiva idéer som bygger på elevorienterade metoder och platta strukturer – och till syvende och sist på en relativistisk kunskapssyn, som Magnus Henrekson med flera har visat i en nyligen publicerad bok.
Med tanke på forskningsläget är detta ytterst problematiskt. Rigorösa studier visar nämligen att progressivismen inte fungerar; mer traditionella metoder och hierarkiska skolkulturer är istället överlägsna. Viktigast av allt i sammanhanget är att dessa metoder fungerar speciellt bra för etniska minoriteter – bland vilka de har visat sig kunna åstadkomma mindre underverk. Givet Sveriges situation är det a och o att vi tar till oss denna forskningslitteratur.
Tyvärr har det visat sig svårt att på allvar göra upp med progressivismen, som kulturellt sett verkar ha blivit lika svensk som Kalles kaviar. Men ska vi ta nästa steg mot att återupprätta den svenska skolans heder i kölvattnet av flyktingkrisen finns det knappast något alternativ. Flummet måste helt enkelt väck.
