Demokratin hyllas överallt. Samtidigt är betydelsen hos ordet ständigt omstridd, liksom frågan om hur man är mest demokratisk. Givet detta kan det vara värt att bena i begreppets ursprung och få lite perspektiv (om än inget facit).
Ordet demokrati myntades i antikens Grekland. Den tidigaste anspelningen på begreppet finns i dramatikern Aischylos De skyddssökande, där en omröstning genom handuppräckning omtalas som ”folkets styrande hand”, på grekiska demou kratousa cheir. Det äldsta grekiska ordet som syftar på något slags folkstyre var antagligen isonomia, som snarast betyder ”likhet inför lagen” och i dag är helt bortglömt.
Kärnan i den grekiska demokratin sammanfattas i en episod i Herodotos historia som brukar kallas ”författningsdebatten”. Sju persiska ädlingar som störtat en tyrann diskuterar vilket styrelseskick Persien ska ha framgent. En viss Otanes säger att man bör införa isonomia och punktar upp dess kännetecken: offentliga ämbeten väljs inte utan lottas, alla ämbetsmännen måste stå till svars efter mandatperiodens slut, och alla politiska överläggningar sköts gemensamt.
Det sista betydde att ”alla” (som grekerna, glömska om kvinnor och barn och slavar och bofasta utlänningar et cetera, själva uttryckte det) hade rätt att delta i folkförsamlingens möten med rösträtt. I Aten, den grekiska stat som vi bäst känner till, deltog bara en mindre grupp regelbundet, eftersom mötena var många och de flesta hade lång resväg. Antagligen samlades heller aldrig alla på en gång, helt enkelt för att de inte fick plats, men principiellt sett fick alla alltid delta.
Det där med lotten skiljer sig en del från i dag. Goda demokrater var skeptiska till val; sådana kunde nämligen leda till att nya eliter bildades, varefter tyranni var en tidsfråga. För att verkligen understryka att man avskydde proffspolitiker hade atenarna korta mandat – i regel ett år – och förbjöd medborgarna att ha samma ämbete fler än en gång. Så hölls ämbetsmannakåren ständigt ny.
Man var dock fiffig på undantag: man fick till exempel sitta två gånger i rådet, folkförsamlingens verkställande utskott. Det var nämligen så stort att staten annars hade fått slut på ämbetsmän, vilket ju vore synd. Ett annat undantag var strategerna, statens generaler, som inte bara valdes utan också kunde väljas om hur många gånger som helst. Försvaret av staten krävde garanterat kompetenta personer. Men helt i enlighet med grekernas elitteori blev strategämbetet också ett tillhåll för den gamla rika eliten.
De samtida grekiska tänkarna var i regel kritiska till demokratin. De kom ofta själva från nämnda elit och tyckte att vanligt folk skulle veta hut, eller åtminstone avstå från att åthuta finare folk. Demokratin var enligt dem farligt nära pöbelvälde. I den ovan nämnda författningsdebatten säger en deltagare att folket tenderar att kasta sig huvudstupa in i allting och störta fram i blindo likt en vårflod.
LÄS MER: Demokratin gick inte under av en borgerlig regering
Detta låter förstås som just vad det är: citat från en konferens med griniga gamla gubbar. Trots detta låg det en del i kritiken. Man ska komma ihåg att den grekiska demokratin fattade sina beslut på massmöten som i de större staterna kunde ha tusentals deltagare. På ett sådant möte kunde man föreslå krig mot en annan stat, att en olydig allierad befolkning skulle förslavas på grund av någon upplevd oförrätt, eller att en general som misslyckats i något krigsföretag skulle piskas och pryglas och dödas.
I dag talas om twitterdrev, hur sociala medier plockar fram det sämsta hos människor. Att sitta och dreva bakom en skärm är dock rena farmarligan jämfört med den nästan djuriska upplevelsen av att, uppeggad av en demagog, förlora sig i massans kollektiva blodtörst.
Därför är inte heller den klassiska kritiken av demokratin tillämplig i dag. Det finns visserligen gott om tillfällen då lidelser får fritt spelrum, till exempel vid demonstrationer, men vid sådana fastslås inte policyer för hur staten ska styras. De viktigaste besluten fattas under andra omständigheter, av folkvalda representanter i riksdag och kommunfullmäktige. Och när vi väljer våra företrädare portförbjuder vi den politiska agitationen, köar i tysthet och låter förmedla vår dom över landets tillstånd på färgglada lappar i tre omsorgsfullt förseglade kuvert. Ibland har detta sina nackdelar. Men en snabb blick på historien får mig att tro att det oftast är till fördel.
