Författaren Lars Åberg har med boken Framtidsstaden väckt liv i en debatt om problem som finns både i Malmö och i Göteborg: den skattebetalande medelklassen flyttar till kranskommunerna, vilket leder till allt större segregation, sociala problem och beroende av statliga utjämningspengar i huvudorten. Utvecklingen har varit oväntad för de flesta och visar inga som helst tecken på att bromsa in. Det som krävs för att lösa situationen är ett nytt politiskt tänkande på både nationell och lokal nivå.
Orsakerna till den förvärrade situationen finns i de stora förändringar som skedde för det svenska bostadsbyggandet åren kring 1990. Den nya bygglagen som infördes hade utarbetats när städerna minskade i befolkning. Det ledde till att lagstiftningen fick en starkt restriktiv inriktning. Möjligheterna att överklaga olika byggplaner blev större samtidigt som normerna för vad som var störande skärptes. Länsstyrelsen fick också ett mycket starkare inflytande på planeringen än tidigare.
När storstäderna sedan började växa och till och med kom tillbaka till sina gamla maxnivåer kring millennieskiftet, blev den besvärliga lagstiftningen ett snabbt växande problem. Trots att de tomma lägenheterna fyllts för länge sedan har det därför varit svårt för Göteborg att möta den starka inflyttningen med en ökad bostadsproduktion. Att kommunen nyligen överklagade en plan för Krokslätt som länsstyrelsen stoppat är inte bara viktigt för möjligheterna att bygga vidare i centrala lägen. Förhoppningsvis är det också ett steg på vägen mot en helhetsmässigt mer förutsägbar situation.
Men förklaringen till att tvåtusen göteborgare år efter år flyttar till kranskommunerna ligger inte bara i att det är enklare att planera nya bostäder i någonstans i vår vidsträckta omgivning än på Södra Älvstranden. I minst lika hög grad handlar det om att våra lokala politiker haft oerhört svårt att hantera de nya finansieringssystemen.
Den andra stora reformen som gjordes i början av 1990-talet var att de enorma statliga subventionerna togs bort, vilket i sin tur ledde till att bostäder bara kan byggas på marknadsmässiga villkor. Uppenbarligen har politikerna i grannkommunerna behärskat den här förändringen bäst, för det är svårt att hävda att de som lämnat Göteborg för att flytta till Kungsbacka, Öjersjö eller Eklanda Hage gjort det för att de är på desperat jakt efter de ”billiga hyresrätter” som nästan all debatt handlar om. Tvärtom är det uppenbart att de unga familjer som flyttar ut till kransen efterfrågar villor eller prisvärda bostadsrätter.
Det ingen verkar ha tänkt på är vilka problem som förvärras om man väljer att hålla tillbaka produktionen av just de bostäder som är efterfrågade. För det värsta som händer är knappast själva utflyttningen – den kan man åtminstone kortsiktigt kompensera med olika statliga pengar. Det som är allvarligare är att situationen oavbrutet kommer att försämras i de förorter där ägandet och allt annat sett likadant ut ända sedan de byggdes 1970. När storstäderna växer är det dit som de fattiga och nyanlända flyttar. När de fått arbete och etablerat sig finns däremot de attraktiva nya bostäderna långt, långt därifrån. Här finns också den mycket enkla förklaringen till varför segregationen och inkomstskillnaderna fördubblats sedan 1990.
Men det betyder att ”miljonprogramsområden” som Hjällbo, Hammarkullen och Bergsjön kommer att fortsätta att utarmas socialt om inte ägandeformerna i dem förändras. Att en övergång till bostadsrätter – en svensk kooperativ driftsform som snart har fungerat utmärkt i hundra år – ses som ett problem är obegripligt. Särskilt när det är tydligt att problemområdena bara kan vändas inifrån, av befolkningar som stannar kvar och förbättrar situationen i sina egna närområden.
För det som krävs kan omöjligen vara nya ”blommanpengar”, ”storstadssatsningar”, eller ”miljömiljoner” eller vad man kan hitta på för namn till plötsligt påsläppta floder av statliga pengar. Hade det varit lösningen hade områdena blomstrat sedan många decennier tillbaka.
