Under hösten var det en intervju som etsade sig kvar i mitt medvetande. Det är en intervju i Expressen med ett avhoppat befäl från IS. Befälet redogör för det våld som präglar rörelsen och de bestialiska avrättningsmetoderna som man använder sig av: ”En del människor kokades till döds i olja. Motorolja. De matade elden med ved i en timme innan de kastade den som skulle dödas i den kokande oljan.” En bottenlös brutalitet.
Vi vet i dagsläget att ca 300 svenskar åkt och anslutit sig till IS. Vi vet också att en fjärdedel av dessa är födda i Sverige och gått genom det svenska skolsystemet. Vad fick dessa ungdomar som klappat till räkneramsor som äppel päppel och genomfört otaliga värderingsövningar till att ansluta sig till ondskan?
Som rektor kan jag inte undgå att fundera över om detta är ett nederlag för skolan som en institution som ju ska dana demokratiska medborgare? Eller finns det även något annat i samhället som måste bidra till att göra eleverna immuna mot att bli ondskans hantlangare?
I sin bok ”Resan från mörkrets hjärta” söker Eva-Lotta Hultén svar på vilka mekanismer som skapar onda och goda människor. Hultén studerar bland annat Jean Heartzfeldts bok ”Machete season” där han intervjuar tio män som dömts för att ha begått mord i större skala i Rwanda. Det är stundtals svår läsning. Samtidigt slås man av att alla tio är män som levde helt vanliga liv innan folkmordet. Det fanns inget i deras liv som indikerade att de skulle hacka ihjäl sina grannar ursinningslöst. Några var jordbrukare, en var fotbollsspelare och en annan var polis. Heartzfeldt noterade att inga av männen led av några allvarliga trauman som följd av att ha massmördat. De visade ingen ånger och beklagade sig över att tvingas sitta i fängelse.
Människan har en förmåga att vilja hitta rationella förklaringar till det oförklarliga. Det kan inte vara vanliga jordbrukare som massakrerar kvinnor och barn. Instinktivt försöker vi hitta bakomliggande orsaker som trauman och övergrepp i barndomen.
Under en konferens som anordnades i fjol av Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism återkom klassiska förklaringar till att ungdomar anslöt sig till IS så som paranoia och utanförskap. Det är förvisso riktigt att många av de som anslutit sig till IS kommer ifrån utanförskapsområden och många av dem känner sig avvisade från majoritetssamhället, något de också utvecklar en aversion gentemot. För många av dessa blir samhället den spegel i vilket de ser sina tillkortakommanden. I IS ser de en meningsfullhet och där får de en status.
Hultén visar att barn som inte har en trygg och vägledande miljö löper större risk att hamna snett i livet. Sverige är ett samhälle där vissa har uppfattningen att barn ska få göra vad de vill och man ger inte sällan barnen ett ansvar som är större än vad de kan hantera. Det är också ett hårt individualiserat samhälle där ytlighet och konsumtion premieras. Då blir det svårt att hitta de trygga varma gemenskaperna som kan ge ungdomar mening utanför skolan.
Här klarar inte skolan ensamt uppdraget utan här vilar också ett tungt ansvar på föräldrarna.
