Europavalet i maj närmar sig. En brännande fråga som måste lyftas i medlemsstaterna är den demografiska utvecklingen i EU. En krympande skara skattebetalare ska försörja fler äldre. En allt större andel av den stora efterkrigsgenerationen når nu pensionsåldern.
I våras varnade EU:s statistikmyndighet Eurostat för att konsekvent låga födelsetal och längre förväntad livslängd håller på att förändra formen på EU-28:s ålderspyramid. Andelen invånare i arbetsför ålder minskar samtidigt som antalet pensionärer växer.
Inte ett enda EU-land når upp till siffran 2,1 födda barn per kvinna, det som krävs för att befolkningen ska hållas konstant. Forskning visar att om nativiteten är lägre än 1,5 ökar andelen äldre i befolkningen snabbt och därmed försörjningsbördan. Norra Europa och vissa västeuropeiska länder har rimliga nivåer när det gäller födslotalen. Det ser dystrare ut om man blickar söderut och mot öster. Frankrike ligger i topp med 1,9 födslar per kvinna. Tätt bakom ligger Sverige och Danmark. I botten ligger Spanien och Italien med endast 1,3 födslar per kvinna (Europaportalen 29/3).
Man skulle kunna tro att när kvinnor står utanför arbetsmarknaden skulle det leda till fler barn men statistiken pekar på ett annat samband. I EU-länder där barnafödandet är lågt förvärvsarbetar kvinnor mindre. I medlemsstater där det finns utbyggd barnomsorg och kvinnors sysselsättning är hög föds fler barn.
Situationen är speciellt allvarlig för EU:s ekonomiska motor Tyskland. Enligt Eurostat har landet förra året den mista andelen unga av alla medlemsländer. Samtidigt har Tyskland, tillsammans med Italien och Grekland, den högsta andelen personer över 65 år i befolkningen. Den tyska nativiteten har under långt tid varit den lägsta i den industrialiserade världen. Tidigare var en av fyra kvinnor över fyrtio år barnlös och en stor andel kvinnliga tyska akademiker valde bort barn.
Den här bekymmersamma ekvationen har förbundskansler Angla Merkel insett (och sannolikt påverkade det hennes initiala välkomnade inställning under flyktingkrisen). Tyskland har därför satsat på en massiv utbyggnad av barnomsorgen och en generös föräldraförsäkring med ”pappamånader”. Resultatet är positivt, år 2016 hade Tyskland det högsta födslotalet sedan 1973.
Martin Bujard, forskare på det nationella institutet för befolkningsstudier, menar att satsningen på barnomsorg har gett önskad effekt och att det inte bara handlar om att migrationen påverkat nativiteten (The Guardian 17/10 2016). Fler tyska kvinnor kan helt enkelt kombinera förvärvsarbete, som genererar skatteintäkter, med moderskap.
Jämställdhet betraktas tyvärr fortfarande som en mjuk fråga som ska väja undan för bankunioner och budgetregler. När EU:s tillväxt och konkurrenskraft kommer på tal lyfts aspekter som frihandelsavtal, skatter och upphovsrätt. Sällan talar man om hur kvinnors livsvillkor påverkar unionens ekonomi och framtid. Den europeiska unionen förgummas och förgubbas. EU behöver driva på så att fler europeiska regeringar göra liknande investeringar som Tyskland i barnomsorg. Det är en ödesfråga för unionen.
