I vintras deltog jag i en konferens mot kvinnlig könsstympning. Att uppmärksamma kvinnlig könsstympning och skapa opinion mot det är ett viktigt arbete som aldrig får mattas av.
Trots att denna grymma sed har en gammal historia så är den också förenad med stor okunskap. En vanlig myt är att kvinnlig könsstympning är unikt förekommande i länder med muslimsk majoritet. Så är inte fallet. FN beräknar att över hälften av kvinnorna är könsstympade i exempelvis Liberia och Eritrea, länder med kristen majoritet.
Praktiserandet av kvinnlig könsstympning har en förkristen historia och spåras tillbaka till Antiken. Det finns varken stöd för kvinnlig könsstympning i muslimska eller kristna urkunder. Det är alltså en kulturyttring som tagits in i religioner, snarare än resultatet av religioners tillblivelse eller existens.
I den svenska kontexten har kvinnlig könsstympning blivit ett faktum att räkna med mot bakgrund av migrationen från Afrikas horn, där sedvänjan är mer regel än undantag. Förekomsten av könsstympning är dock inte unikt för kvinnor i den här regionen. För några år sedan uppmärksammades att en stor andel av kvinnor från Iran, Irak och Kurdistan har utsatts för övergreppet. Grupper som tidigare inte utretts i Sverige.
Det kan tyckas självklart att förhålla sig kritisk till denna sedvänja. Trots att vi sedan många år tillbaka har en lagstiftning som gör gällande att det är straffbart att låta könsstympa sina döttrar så är det inte helt självklart. Okunskap och försiktighet har präglat diskussionen på många håll. De allra värsta kulturrelativisterna har velat likställa kvinnlig könsstympning med frivillig intimkirurgi. På konferensen jag deltog på fanns det personer som uttryckligen framförde att de inte ville benämna fenomenet som könsstympning och istället ville använda termen kvinnlig omskärelse.
Vad bottnar denna ängslighet i som så ofta manifesterar sig när det svenska samhället möter fenomen som kvinnlig könsstympning, hedersvåld och barnäktenskap?
I sin bok Religionskollision resonerar religionsforskaren Eli Göndör om att nationella särarter ofta definieras inför yttre hot och omvälvningar. Den svenska nationella identiteten har inte utsatts för några egentliga utmaningar vilket i sin tur resulterat i att vad som är svenska sedvänjor inte tydliggjorts under lång tid.
Det svenska samhället möter nu människor som levt under förhållanden där deras seder och bruk ständigt utmanats av andra grupper under århundraden och format deras kollektiva identiteter. Människor som inte behövt definiera sin kulturella identitet får svårt att hävda sig gentemot dem vars identitet nötts fram genom konflikter och prövningar.
Det är möjligt att detta delvis förklarar den ängsliga inställningen hos vissa svenskar. Vad som däremot är tydligt är att det inte hjälper de unga flickor som riskerar att utsättas för könsstympning idag.
En ljusglimt infann sig på konferensen i form av föreningen Hela Blomman. En förening startad av somaliska killar och tjejer från Angeredsgymnasiet som skapar opinion mot kvinnlig könsstympning. Det kändes hoppfullt.
