När tidigare ministrarna Thomas Bodström (S) och Beatrice Ask (M) samfällt hävdar att ingen under deras respektive regeringsperioder kunde föreställa sig utvecklingen av den grova organiserade brottsligheten vi ser i dag är det inte sant. Bägge är klädsamt självkritiska i en DN-intervju eftersom de var ansvariga för kriminalpolitiken under åren då skjutvapenvåldet började öka i Sverige. Men några kunde faktiskt föreställa sig utvecklingen och varnade också tidigt.
En av dem var Nalin Baksi. Tidigare riksdagsledamot för S och senare ordförande för det socialdemokratiska kvinnoförbundet. Jag vet, för Nalin berättade det för mig. Om hur hon varnade för att unga män börjat gå med skottsäkra västar i Tensta. Vardagsmat i dag men då blev hon anklagad för att överdriva. Hennes verklighet förnekades. Nalin är inte ensam. Andra röster som tidigt försökte varna anklagades slentrianmässigt för att fiska i grumliga vatten.
I dag ser vi resultatet. De territoriella kriminella nätverken är om inte fullständigt så ändå den dominerande delen av den organiserade brottsligheten. I den mycket läsvärda antologin ”Separatismen i Sverige”, utgiven på Timbro förlag med redaktörerna Mauricio Rojas och Robert Hannah reflekterar ett antal personer brett om separatismen.
En av dem är Maria Wallin, sociolog och samhällsanalytiker. Tidigare verksam som analytiker på underrättelsetjänsten på polismyndigheten och som utvecklingsledare i Göteborgs stad. Wallin menar att den kriminella retoriken är tydligt inspirerad av diskursen om islamofobi och antirasism. ”Vi har även sett hur den släktbaserade territoriella organiserade brottsligheten använt sig av och infiltrerat olika politiska rörelser som driver identitetspolitiska frågor.”
Eller som rubriken på Robert Hannahs kapitel antyder. ”Politikerna: separatisternas nyttiga idioter”. Det som hänt i Göteborg och övriga landet är att ett antal ingredienser i form av islamism och andra religiösa inriktningar, klanvälde, hedersförtryckande miljöer, gangstergäng och andra former av separatism kokat ner till en synnerligen giftig cocktail och skapat en parallell maktordning i vårt samhälle.
Det är bortkastad möda att leta syndabockar. Wallin påpekar dock att vi i dag fortfarande har personer i ledande position som bestraffar sin personal för att de påtalar de problem de har i uppdrag att lösa när det gäller att bekämpa de kriminella nätverken. ”Detta sker ofta genom att den anställde fråntas uppdrag, utsätts för kränkande särbehandling, blir isolerad och stämplas som besvärlig, illojal och svår att samarbeta med.” Som med Nalin. Om det är något vi ska lära av historien är det att bryta denna förödande tystnadskultur.
Wallin efterlyser ett nationellt ledarskap i ärendet och jag är enig med henne. Det är starka krafter vi har att göra med. Sverige behöver en samlingsregering där samtliga folkvalda partier enas om ett samhällskontrakt för att pressa tillbaka den organiserade brottsligheten. Det är ett krig vi måste föra gemensamt. Jag tror inte vi löser detta annars.
