Ann-Sofie Hermansson: Vi måste sluta slita ut personalen på golvet

Det kallas effektiviseringar. I verkligheten driver det höga tempot och förslitningsskadorna ned effektiviteten runt om på våra arbetsplatser, ur ett mänskligt och samhälleligt perspektiv.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS

Att jobba som renhållare är tungt. Visst gör lastbilen mycket av jobbet men inte allt. När du går hem efter en arbetsdag känner du det i kroppen. Är man dessutom på väg mot 60 som jag själv är det annorlunda mot när jag som 20-åring jobbade på Volvo. Behovet av återhämtning växer med åren. Och snö är ondska. Kärl som i vanliga fall rullar hyggligt även om de är fulla blir plågsamt tungjobbade bara vid någon centimeter oskottad dragväg. Tack alla som skottar!

Jag är i hygglig form om jag får säga det själv. Jag styrketränar tre gånger i veckan, bokar förebyggande massage regelbundet och går till en grymt bra osteopat när det är panik. Men ibland kroknar jag. Då tar värken i axel/skuldra överhanden och jag misströstar. Min plan är att min kropp ska hålla många år till och i vart fall fram till pensionen. Men det kräver planerad återhämtning i arbetet. Inte bara efteråt.

ANNONS

Jag tror många kroppsarbetare känner igen sig. Man har en varierad arbetsbelastning under veckan. Tunga pass men också lite goare stunder när man hinner dra efter andan. I mitt fall hinner man dessutom tvätta lastbilen, spola ur den invändigt och se till att den är fulltankad. Men så är det någon som upptäcker den där lite goare stunden och vips lägger man på arbetsuppgifter så att den där återhämtningen krymper ihop till ett minimum. Eller ingenting.

Jag läste ett GP-reportage av Olle Råde om spårvagnsförarnas arbetsmiljö där skyddsombudet Per-Åke Karlsson nu anmäler en ohållbar arbetssituation till Arbetsmiljöverket. Karlsson är tydlig med att han inte vill skrämma bort folk från branschen. Precis som i jobbet som renhållare finns det fantastiska dagar i jobbet. Men när man som spårvagnsförare inte hinner ta rast mellan passen passeras till slut den mänskliga gränsen.

Det känns igen. Man vill göra ett bra jobb. ”Jag har många kollegor som jag vet kör non-stop för att folk ska komma till jobbet i tid” säger Karlsson. Men priset är högt. Fysiskt förstås men även mentalt. Han beskriver hur någon brukar gråta när de kommer hem på grund av belastningen.

När det gäller vård- och omsorgssektorn vet vi bara allt för väl hur minutpassningar i schemat kraschar all värdig omsorg om sköra människor. Det brukar kallas effektiviseringar.

ANNONS

Bullshit att det i längden handlar om effektiviseringar. Det blir bara sjukskrivningar, förslitningsskador och tunga tankar om vem som tackar en för alla timmar man sålde sin arbetskraft. Arbetsmiljöfrågorna är skamligt eftersatta trots allt vackert tal om att satsa på personalen. Kroppsarbetar man är det heller inte möjligt att ”jobba hemma” när värken sätter in. Det är ingen hemlighet att andra yrkesgrupper sparar in karensdagen på det viset.

Visst är det bra att träna men det är arbetsgivarens skyldighet att anpassa jobbet efter de förutsättningar vi anställda har. Och att inte jämföra oss med folk som är yngre, längre eller odödligare. Det handlar om att kunna vara sig själv. Med rätt arbetsbelastning blir återhämtningen en naturlig del av arbetet. Det är effektivt på riktigt.

ANNONS