Denna månad är det 38 år sedan statsminister Olof Palme mördades i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan i Stockholm. Jag har följt ärendet sedan jag vaknade lördagsmorgonen den 1 mars 1986.
Första året var brottsutredningen vinglig. Min erfarenhet från polisen var vid den tiden bara ett par år lång men jag reagerade ändå över några saker. Att avspärrningen runt brottsplatsen var så liten, att den fylldes med blommor innan teknikerna undersökt den ordentligt, att länspolismästaren gick in och satte sig själv som spaningsledare och att han vid en pressträff visade upp vad för vapen som förmodades ha använts vid mordet.
Då antog jag att det fanns saker som jag inte förstod eller kände till som motiverade besluten men idag kan jag konstatera att min reaktion den gången var helt korrekt. Det var stolliga beslut.
Det begicks många misstag under utredningens första år. Vill man ta sig djupare in i dem kan man läsa Hans-Gunnar Axbergers bok Statsministermordet.
Efter något år gjorde utredningen en omstart och ganska snart hittade de Christer Pettersson. Han fälldes för mordet i tingsrätten men friades av hovrätten. Det var nog rätt att frikänna Pettersson utifrån den bevisning som förelåg men under många år var jag övertygad om att han var gärningsmannen. Idag är jag inte fullt lika säker även om han fortfarande toppar min lista. Man kan undra över hur det hade gått om misstankarna mot Pettersson bearbetats tidigare och om Lisbeth Palme lämnat raka utsagor utan villkor och excentriska krumbukter.
År 2020 skulle vi få sanningen. Vi var några som följde TV-sändningen på mitt tjänsterum i polishuset. Sicket västgötaklimax! En efter en droppade de ut från rummet skakande på huvudet. Delar av åklagare Krister Petersson anförande får närmast beskrivas som cirkelresonemang och apropå cirklar hade han svårt att komma runt Skandiamannen. Det var en märklig presskonferens.
Mycket av pusslet kring brottsplatsen består av vittnen och deras utsagor som är nedtecknade i konceptform, det vill säga polismannen tolkar det som sägs och skriver ner en sammanfattning med egna ord. Det är ett vanligt sätt att dokumentera förhör men det har sina svagheter. Man ska vara försiktig med att dra allt för långtgående slutsatser av sådana förhör. De blir delvis formade av den som tolkar och skriver ner utsagorna.
Detta ska man ha i åtanke när man läser förhören från mordplatsen. Den slutsats jag med säkerhet kan dra av signalementsuppgifterna från förhören är att gärningsmannen var just en man. Många andra uppgifter skiftar betänkligt.
Hade vi löst mordet idag? Förmodligen. Inte för att vi är smartare utan för att vi har bättre arbetsmetodik, kriminalteknik, digital stödbevisning och att det – trots vår undermåliga kameraövervakning – troligtvis funnits kameror som någonstans längs makarna Palmes promenad från biografen Grand till mordplatsen fångat den person som följde efter dem.
