Epoken Angela Merkel går mot sitt slut i Tyskland. Det gör epoken Erna Solberg i Norge också. Denna månad lämnar de två borgerliga regeringscheferna stafettpinnen vidare: den tyska frivilligt och i ännu oklar riktning, den norska ofrivilligt och vänsterut.
Stortingsvalet i Norge äger rum nästa måndag, den 13 september, och man ska aldrig säga aldrig. Men det måste ett under till för att den Høyreledda regeringen ska få förnyat förtroende. Två av de tre i koalitionen – mittenpartierna Venstre och Kristelig folkeparti – kämpar för livet mot spärrgränsens fyra procent, och mätningarna tyder på att Høyre går tillbaka snarare än kompenserar för de andras tillkortakommanden.
Det borgerliga partiet utanför regeringen, Fremskrittspartiet, går också dåligt. Paradfrågan invandring spelar begränsad roll i denna valrörelse efter halvtannat år med covidstängda gränser. Brottsligheten duger inte som ersättning: det norska tillståndet är inte alarmerande som det svenska.
Erna Solberg ska inte underskattas i en valspurt, men för att klara skivan denna gång måste hon lyfta sig i håret på ett sätt som skulle få tyst på självaste Peer Gynt.
Med största sannolikhet heter Solbergs efterträdare Jonas Gahr Støre, som leder de norska socialdemokraterna i Arbeiderpartiet (Ap). Men det står redan klart att den glädjebägare han lär kunna höja på valnatten har så mycket politisk smolk i sig att det motiverar en varningstext från Folkehelseinstituttet.
Inget tyder på att Ap självt ska göra väl ifrån sig. Mätningarna tyder på ett tapp av ungefär samma storlek som Høyres, vilket skulle betyda ett väljarstöd på rekordlåga 23-24 procent. Man har försökt få till en hård vänster-höger-konflikt om förmögenhetsskatten, men frågan har haft begränsad dragningskraft.
I stället verkar partier till vänster om Ap nå stora framgångar. Sosialistisk Venstre, Miljøpartiet De Grønne och nykommunisterna i Rødt ser ut att klara spärrgränsen alla tre och kan komma upp i runt 20 procent av rösterna sammanlagt, vilket är dubbelt så mycket som senast.
Att dessa partier vill höja skatter och offentliga utgifter kan Støre och Ap säkert leva med. Det blir betydligt mer komplicerat att de också ställer mer eller mindre ultimativa krav på att nästa regering ska lägga hårda restriktioner på olje- och gasnäringen: norska statens stora kassako.
Detta samtidigt som Støres främsta tilltänkta samarbetspartner i Senterpartiet (Sp) vill värna utvinningen, motsätter sig stora skattehöjningar på fossila bränslen och är ett i somliga avseenden snarast värdekonservativt parti. En regeringschef som behöver luta sig tungt mot både Sp och ett eller flera av partierna till vänster om Ap kommer aldrig att lida brist på huvudvärkar.
Nej, norska valet blir inget bevis för att skandinaviska socialdemokrater har upptäckt hur man trotsar den politiska tyngdlagen. Däremot påminner det om att en borgerlighet, som i avsaknad av framdrift lägger krutet på vem-tar-vem-lekar, upptäcker att väljarna ledsnar: dugligt vardagsstyre och ett välfyllt oljekonto till trots.
