Samma betyg – men olika förmåga att klara högskolan. Studenter som har gått gymnasiet på en friskola tar färre poäng året efter inspark än studenter med bakgrund på kommunala dito. Det visar en ny rapport från Skolverket och UKÄ.
Friskolor tycks alltså vara värst på att dela ut glädjebetyg. Men frågan kan inte förminskas till att bara handla om aktiebolagens vara eller icke-vara inom skolsektorn. Förra året fick till exempel tre kommunala prestigeskolor i Stockholm kritik för att betygen avvek för mycket ifrån de nationella proven.
Dessutom finns det omvända problemet. Elever i skolor där det redan går många duktiga elever har svårare att få höga betyg. Om Pelle är duktig men hans bänkgranne ännu bättre, är läraren helt enkelt mer benägen att ge Pelle ett B trots att båda egentligen borde ha fått ett A.
Det stora bekymret är att betygssättningen i svensk skola inte fungerar. Meritokratin sätts därmed åt sidan, vilket är djupt orättvist för den som har pluggat hårt men ändå inte kommer in på sin drömutbildning. I förlängningen hotas svensk konkurrenskraft.
Det finns en grundläggande anledning till att betygssättningen inte är likvärdig: Lärare sätter både betyg och rättar sina egna elevers nationella prov. I det närmaste utan annan insyn än den från de egna kollegorna.
Central rättning av nationella prov, som införs från och med 2026, kommer att råda bot på en del av den här problematiken. Tyvärr avvecklade den förra S-regeringen många av proven. Och de blir samtidigt värdelösa om de inte kopplas till betygssättningen.
Regeringen har därför tillsatt en utredning. Utredaren själv, Magnus Henrekson, har tidigare varit inne på att koppla medelvärdet på de nationella proven på skolnivå till betygssättningen. Lärarens uppgift blir då att fördela betygen till eleverna, utifrån hur de på gruppnivå har presterat på proven. Ett sådant system vore bra.
Andra har tankar om att också betygen i ämnen utan nationella prov inte får avvika alltför mycket. Men det riskerar att bli skevt. Om Adolf Fredriks musikklasser har högre betyg i musik än i matte är det knappast ett uttryck för betygsinflation. Likaså är det fullt rimligt om eleverna på ett idrottsgymnasium är bättre på att utöva sin sport än på att skriva essäer i svenska.
Lösningen är att ge universitet och högskolor möjlighet att själva dra bort ämnen utan nationella prov ifrån betygssnittet. Ett ingenjörsprogram kanske hellre tar elever med betyg som de vet är externt validerade, än någon som fått högre genomsnitt på grund av A i till exempel bild. Medan Bildlärarprogrammet kan resonera annorlunda.
Därtill borde den obligatoriska högskoleprovskvoten skrotas. I dag måste minst en tredjedel av studenterna antas på högskoleprovet (HP). Trots att utvärderingar har visat att de klarar studierna sämre än studenter som antas på betyg.
Det är lika fel att en duktig elev förlorar sin plats till någon som precis kommer in på HP som till någon som har glädjebetyg från en friskola. Ändå är det bara den sistnämnda orättvisan som politiker och debattörer skriker sig hesa om. Hela antagningssystemet förtjänar dock en helrenovering.
