Det drar ihop sig för omröstning i Riksdagen om könstillhörighetslagen. Om förslaget blir till lag kommer det att bli enklare för minderåriga att byta kön – i juridisk mening. Åldersgränsen sänks från 18 till 16 år och tidigare krav på medicinsk diagnos tas bort. Självidentifiering räcker. Hittills har tillstånd från Socialstyrelsen krävts för könsbyte genom kirurgiska ingrepp. Även det slopas i den nya lagen.
Omröstningen äger rum, eftersom Moderaterna och Liberalerna väljer att runda regeringssamarbetet och driva genom lagen som ett utskottsinitiativ. Men medan en majoritet i Riksdagen är för lagförändringen, saknar det folkligt stöd. 57 procent är emot, 19 procent är för. Tidöpartiernas väljare vill inte alls ha lagen: av moderata väljare är endast 9 procent för. De enda som motsätter sig förslaget i Riksdagen är Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, men någon debatt har det inte blivit. M och L har lagt locket på och topparna gör vad de kan för att tysta den interna kritik som bubblar i båda partierna.
Det är vågat. Det senaste decenniets lavinartade ökning av tonårsflickor med upplevd könsdysfori, motiverar försiktighet. Transvården har, visar flera granskningar, orsakat stor skada för denna unga och sköra grupp. Lagpaketet är tänkt att förenkla och effektivisera. Men det handlar om stora livsbeslut, där ingreppen i kroppen är irreversibla.
Den medicinska expertisen varnar för att lagändringen skapar ett snabbspår för en grupp som ofta har en kombination av diagnoser som framkallar oro och ångest. Det är inte säkert att det handlar om könsdysfori. Mikael Landén, professor i psykiatri vid Sahlgrenska universitetssjukhuset, kallar förslaget ”seklets största skandal.”
Är det för att man vet att det man gör är fel som M och L duckar offentlig debatt?
Några exempel. P1 Morgon försökte ordna diskussion mellan de regeringsföreträdare som är för förslaget, respektive de som är emot. Men ingen från M eller L ville ställa upp. Kort därefter försökte SVT Aktuellt. Redaktionen frågade jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L) om hon ville komma till studion för att diskutera lagförslaget. Nej, det ville hon inte. Inte heller socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M) ville möta socialutskottets ordförande Christian Carlsson (KD). I tre dagar försökte Fokus få någon enda moderat riksdagsledamot att yttra sig, men nej. Ändå börjar kritiken pysa ut – till sist.
Flera tunga namn inom Liberalerna i Väst, liksom styrelsen för Liberala Kvinnor i Göteborg, har tydligt motsatt sig förslaget. Källor berättar att förankringen brister. Förslaget har inte diskuterats ordentligt, men lanseras som om hela partiet står bakom. De alltmer högljudda kritikerna får nöja sig med digitalt ”informationsmöte” från partihögkvarteret. Inte heller detta håller för övrigt Paulina Brandberg i. Inom M sägs motståndet vara mycket stort i riksdagsgruppen. Rädslan för att förlora uppdrag gör dock att man tiger.
Det saknas evidens för att lagförslaget avhjälper vad som påstås. Unga lidande människor behöver hjälp, inte ett nytt kön. Det minsta man kan begära är att M och L klarar av att stå upp och försvara sitt förslag som professor Landén kallar ”seklets största skandal”.
