Det fanns starka ekonomiska intressen bakom idéerna att släppa in privata aktörer i välfärdssektorn; där finns mycket pengar i rörelse, och efterfrågan är stor och stabil. Men det stora genomslag som privatiseringstänkandet fick berodde också på de ekonomiska intressena hos andra aktörer, nämligen kommunerna.
Kommunerna hade redan på 1980-talet problem att klara finansieringen av de växande välfärdsåtagandena. Så löftena om att privata aktörer skulle kunna få ner kostnaderna utan att försämra vare sig kvalitet eller tillgänglighet var förstås mycket lockande.
Debatterna för tre decennier ger snarast intrycket att privata företag har tillgång till någon sorts trollspö att svänga över skattefinansierade verksamheter så att hela systemet blir både bättre och billigare, och dessutom kan betala ut högre löner.
Numera ser vi att det där trollspöet inte fanns. Man behöver inte förkasta alla idéer om privata utförare för det, men det behövs en nyktrare syn på vad de kan åstadkomma - och ett regelverk därefter.
Dagens yrvakna upptäckt av bristerna i äldreomsorgen illustrerar det. Varje jämförelse trettio år bakåt visar att förhållandena blivit sämre, inte bättre.
Det ska i sig inte skyllas på privatiseringarna. Huvudskälet är otillräckliga resurser, beroende på kommunalekonomiska problem - som i sin tur har ett visst samband med de senaste decenniernas skattesänkarpolitik.
Men privatiseringarna har alltså inte - som mer eller mindre utlovades - kunnat motverka de krympande resurserna genom smartare arbetssätt. Snarare uppvisar de privata verksamheterna, genomsnittligt sett, sämre värden vad gäller det som hålls fram som centrala brister, nämligen antalet tim- och deltidsanställda.
Det är inte förvånande. Privata företag måste ju inom ramen för sin fasta ersättning skapa utrymme för viss vinst, och det betyder att kostnaderna för något annat måste ner. Personalen är den stora utgiftsposten, så besparingarna hamnar där.
Över huvud taget har resursbristen inom äldreomsorgen mötts med sämre villkor för personalen. Det behövs mer personal vissa tider (morgon, lunch och kväll) och mindre däremellan. Med tim- och deltidsanställningar kan man variera personalstyrkan i enlighet med detta. Och spara in på lönekostnader.
Och tja, det är kanske ekonomiskt rationellt. Men det betyder många fler människor runt de omsorgsbehövande, det blir mindre av kontinuitet och större risk för smitta - och det senare behöver man gardera mot, även i icke-coronatider.
Personalen hanteras alltså som maskindelar, att sättas in vissa tider och stängas av andra.
Eftersom människor inte är maskindelar har effekterna för dem som jobbar i äldreomsorgen blivit problematiska, vilket är en invändning i sig. Men det vi ser nu, det är alltså att effekterna blir problematiska, för att inte i klarspråk säga negativa, även för de som behöver omsorgen.
Där har vi en viktig lärdom: Bra kvalitet i produktionen kan inte köpas med dålig kvalitet i arbetsförhållandena för dem som ska svara för den.
Och det gäller inte bara äldreomsorgen!
