Att “sila mygg och svälja kameler” är ett talesätt som innebär att göra en stor affär av småsaker, men samtidigt inte beakta långt viktigare saker. Detta är en utmärkt beskrivning av den svenska vänsterns förhållande till antisemitism.
Man är tyst när elever rapporteras dödshota judar i klassrummet. Man har inga synpunkter på att författaren och journalisten Kajsa Ekis Ekman under en banderoll märkt “intifada” beskriver Hamas terrorattack på Israel som berättigat “motstånd” – och Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi klickar gladeligen “gilla” när kulturprofilen Stina Wollter reproducerar antisemitiska konspirationsteorier i offentligheten.
Detta förhållningssätt speglades i riksdagens debatt om Sveriges antisemitism, där samtliga av vänsterblockets anföranden var kirurgiskt rensade från hänvisningar till den verkliga antisemitism som Sveriges judar nu utsätts för i offentligheten – utan istället konsekvent beskrev antisemitismen som en metafysisk och illvillig demon som ibland oförklarligt uppenbarar sig.
Oviljan att konkretisera problem är symptomatisk för vänstern, eftersom verkligheten på ett besvärande sätt ofta går stick i stäv med socialismens förklaringsmodeller. Under decennier beskrevs till exempel Sveriges unikt skenande våldskriminalitet som ett resultat av “socioekonomiska faktorer” – trots att Sverige har ett av världens mest generösa välfärdssystem och betydligt mindre klyftor än länder utan samma kriminalitetsproblematik.
På liknande sätt förklarar vänstern nu Sveriges antisemitism i stort sett uteslutande som ett högerextremt problem, vilket man menar drivs på av regeringens samarbete med Sverigedemokraterna. Sveriges opposition försitter heller aldrig ett tillfälle att försöka spräcka regeringsunderlaget genom att framhäva SD:s moraliska orenhet.
Kritiken är inte irrelevant, men att gräva fram gryniga fotografier och VHS-inspelningar från 90-talets början som argument för att Sverigedemokraterna skulle vara pådrivande för dagens antisemitism är inte bara långsökt – det skymmer även den verkliga problembilden.
På samma sätt som de “socioekonomiska förutsättningarna” under många år utgjorde en moralisk bromskloss som förhindrade studier av sambandet mellan Sveriges havererade migrationspolitik och brottsutvecklingen är nu Sveriges akademiska bild av rasism en bromskloss som försvårar förståelsen av den antisemitism som härstammar i Mellanöstern.
Att dessa antisemitiska kulturella normer kunnat växa sig starka i Sverige är ett direkt resultat av att svenska makthavare vägrat kännas vid dem av rädsla att bli utmålade som rasister. Den verkliga rasismen är däremot att särbehandla människor så att de inte ställs till svars för principiellt förkastliga åsikter – där det långsiktiga resultatet dessutom blir att en minoritet nu drabbas på ett groteskt vis.
Vänstern har all rätt att sila sverigedemokratiska myggor, men så länge man fortsätter svälja kameler är man en del av problemet – inte dess lösning.
