Förra helgen valdes Fredrik Reinfeldt till ordförande för Svenska Fotbollsförbundet. Han var föreslagen av valberedningen men vann trots det med bara knapp marginal. Om Stockholmsdistriktet röstat som elitklubbarna i huvudstaden hade motkandidaten vunnit.
Man kan ha åsikter om Reinfeldts lämplighet för uppdraget – hans första uttalande som ordförande handlade inte om sporten utan om rasism – men det jag vill lyfta gäller processen fram till beslutet. Valet av Reinfeldt är ett tillfälle att belysa en myt kring samhällsbygget Sverige.
Myten handlar om folkrörelserna, demokratin och jämlikheten. Starka och demokratiska folkrörelser är en del av den svenska självbilden: ”I det här landet gör vi saker tillsammans på jämlika villkor. Vi väljer våra företrädare i demokratisk ordning.”
Självbilden är delvis fotad i verkligheten. Sverige har en unik historia av folkligt förankrade föreningar och sammanslutningar. Men den utelämnar en väsentlig del av hur arbetet organiseras. Föreningarna har alltid varit toppstyrda; det är toppstyrningen som gör att de konflikter som alltid uppstår när människor kommer samman har kunnat hållas på rimliga nivåer.
En av de viktigaste toppstyrningsmekanismerna är systemet med valberedningar. En valberednings uppgift är att lyssna av läget och föreslå den bäst lämpade kandidaten som ordförande. Det är en kontrollerande process som ger organisationsledningen möjligheten att sålla bort olämpliga kandidater och som minimerar risken för öppna personkonflikter. När valberedningen sagt sitt skall valet vara klart i praktiken.
För en valberedning är det en motgång när röstningen på årsmötet blir jämn. Att Reinfeldt vann med knapp marginal kan signalera att fotbollssverige är så splittrat att valberedningen hade ett ovanligt svårt jobb, men också att den inte gjorde jobbet på bästa sätt. Den frågan får lämnas öppen.
Min poäng gäller i stället systemets egenskaper. Med en valberedning ligger makten hos en liten grupp utvalda personer som uttolkar vad som är bäst för organisationen. Systemet är skapat för att vara effektivt och konfliktkontrollerande snarare än demokratiskt. Öppnare beslutsprocesser som ger större inflytande till medlemmarna och som med alla rimliga definitioner är mer demokratiska skulle ofta leda till andra utfall.
Ett belysande exempel är de amerikanska partierna. Fram till mitten av 1970-talet hade partierna små nomineringskommissioner som föreslog en kandidat till den beslutande partikongressen. I efterdyningarna till Watergateskandalen krävde partimedlemmarna att processen skulle öppnas och att primärval inom delstaterna skulle bli avgörande. Därmed ändrades dynamiken och det blev viktigare för kandidaterna att vinna direkt stöd bland medlemmarna. Med den gamla typen av nomineringsprocess hade Donald Trump aldrig blivit republikanernas kandidat i valet 2016.
Ni fattar. Folkrörelsesverige hade inte varit detsamma utan valberedningarnas förmåga att samordna och konflikthantera. Att tala tyst om toppstyrningens betydelse är att förfalska historien. Kanske blir det lättare att hantera denna utmaning av självbilden om problemet formuleras som en statsvetarkollega brukade göra: ”Allt som är bra är inte demokrati och demokrati är inte alltid bra.” Det gäller också valet av Fredrik Reinfeldt.
LÄS MER: Befria civilsamhället från vänsterns yrkesaktivister
