På 1960-talet bildades Amnesty för att hjälpa samvetsfångar som blivit inspärrade, ofta på grund av sina åsikter eller regimkritik.
När Nelson Mandela ställdes inför rätta 1962 deltog en advokat från Amnesty. Mandela skrev efteråt att “hans blotta närvaro, och hjälpen han gav, var en enorm inspirationskälla och uppmuntran för oss”. Under 1970-talet dokumenterade Amnesty övergrepp under Pinochets ledning i Chile, vilket senare ledde till hans arrestering. Och 1977 fick organisationen Nobels fredspris.
Amnesty har gjort mycket positivt för mänskligheten och för åsiktsfriheten. Men sedan gick något snett.
I dag har organisationen breddats till att inkludera en mängd olika politiska frågor. De skriver rapporter om att romer ska få skattesubventionerade bostäder i Sverige och menar att skogsavverkningen, kärnkraften och vindkraftverken i Norrland är ett uttryck för rasism mot samer. De bedriver helt enkelt politisk aktivism på bred front.
Efter att Ulf Kristersson höll ett möte i Göteborg nyligen spreds nyheter om att han skulle ha varit på väg att säga att “Israel har rätt till folkmord”. Det gjorde han naturligtvis inte. Men det hindrade inte Amnesty Sverige från att på sitt Instagram-konto lägga ut en bild med texten “Nej Ulf, Israel har inte rätt till folkmo…”.
I ett annat inlägg beskriver de att året med regeringen har inneburit “utbrett våld, kollektiv bestraffning, avhumanisering, misstänkliggörande, ignorans och kollektiv sorg”. Visitationszoner beskrivs som att det har “tydliga inslag av rasism, kollektiv bestraffning och misstänkliggörande av individer och grupper”.
Men Amnestys haveri de senaste åren syns kanske bäst i deras hantering av två av de mest uppmärksammade fallen på godtyckligt inspärrade yttrandefrihetsförkämpar och regimkritiker i vår tid: Alexei Navalny och Julian Assange.
Snart efter att den ryske oppositionsledaren Navalny utsattes för mordförsök 2020, för att ha kritiserat den ryska statens korruption blev han inspärrad. Men eftersom Amnesty bedömde några uttalanden han gjort nästan femton år (!) tidigare som “hatpropaganda” tog de bort hans status som samvetsfånge.
Amnesty återställde sedan efter omfattande kritik Navalnys status som samvetsfånge, men för sent. De hade redan spelat Ryssland i händerna och i dag sitter han inspärrad och dömd till mer än 30 år i fängelse.
Wikileaks-grundaren Julian Assange, som blev världskänd när han släppte uppgifter om amerikanska krigsförbrytelser under Irak-kriget har sedan 2017 varit isolerad över 20 timmar dagligen i det brittiska högsäkerhetsfängelset Belmarsh.
Assange var ett givet fall för Amnesty: han har utsatts för politisk förföljelse, för allvarlig rättslig godtycklighet och riskerar dessutom att spärras in för resten av sitt liv om han utlämnas till USA. Åtalet mot honom är dessutom ett hot mot press- och yttrandefriheten.
Men vad har Amnesty gjort? De har nekat honom status som samvetsfånge. I stället har de villkorat stödet till honom på grund av den förundersökning om sexuellt ofredande och våldtäkt som har drivits mot honom, men som nu har lagts ner. Och eftersom han inte har bedömts vara en samvetsfånge har han inte heller fått det offentliga stöd som Amnesty kan generera.
Men om Amnesty inte vågar driva regimkritikers rättigheter för att det är obekvämt, vad har organisationen för existensberättigande?
Amnesty brukade vara en relevant organisation. I dag har de tappat både trovärdighet och moralisk kompass. Det gamla hederliga Amnesty är dött.
