Nu på måndagsmorgonen presenterar finansminister Elisabeth Svantesson 2024 års vårbudget. En förrätt till höstens mer heltäckande höstbudget. Men årets vårbudget var en oväntad matig förrätt.
Omkring 17 miljarder kronor i nya statliga satsningar väntas vårbudgeten summera till. Det kan jämföras med de mer blygsamma fyra miljarder kronor som vårbudgeten innehöll våren 2023.
Jag hade nöjet att diskutera ekonomisk-politik med Socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson Mikael Damberg i ett längre samtal arrangerat av Tankesmedjan Tiden (går att se på LO:s sida på nätet) för några dagar sedan.
Det var ett spänstig samtal om alltifrån arbetslinjen till överskottsmålet.
Mitt budskap var bekant för den som läser mina krönikor här i Göteborgs-Posten.
I korthet: För 30 år sedan var Sveriges offentliga finanser ifrågasatta. Det var 500 procent ränta, växande underskott och flinande 25-åriga börsmäklare i New York. Vid nittiotalskrisen så samlade politiken, till slut, ihop sig. Allt som gjordes var inte bra. Men man agerade.
Idag är hotet mot svensk ekonomi något annat. Nu är det i stället bristen på säkerhet och trygghet som är det stora hotet mot vår ekonomi. På dagens problem biter inte 1990-talets reformer. Sverige behöver nya svar.
Kanske kommer några av de nya svaren redan i vårens budget? Årets budget är sannolikt ett första steg mot en mer expansiv ekonomisk politik i Sverige. Hur mycket mer expansiv finanspolitiken kommer bli återstår att se. Men klart är att både Socialdemokraterna och Moderaterna numera är beredda att ta några steg från det nuvarande ekonomiska ramverk.
I årets vårbudget skulle jag vilja se satsningar på tre centrala områden.
För det första behöver Sverige en överbryggningspolitik för välfärden. Vi vet att välfärden under 2024 går mot mycket stora tillfälliga underskott som i stort drivs av att vi haft hög inflation. 1990-talets ramverk hindrar kommunerna att gå med tillfälliga underskott och därtill saknas en mekanism för att värdesäkra statsbidragen till kommunerna. De resurser som regeringen nu tillför i vårbudgeten är tyvärr för begränsade om vi ska kunna undvika onödiga neddragningar i skola, vård och omsorg.
För det andra krävs stora satsningar på kompetensförsörjning och omställning. Här måste regeringen leverera på de avtal som man slutit med arbetsmarknadens parter om omställningsstudiestöd och fler utbildningsmöjligheter. Det kräver inte minst ökat stöd till CSN så att LO-förbundens medlemmar får det omställningsstudiestöd de är berättigade till.
För det tredje behöver vi stimulera underhåll av infrastruktur och främja bostadsproduktion.
Sverige har mycket stora eftersatta behov inom underhåll av järnväg, vägar och elnät. Här krävs långsiktigt högre volymer. Men det krävs också tillfälliga och riktade stöd till att få igång det bostadsbyggande som tvärstannat.
Förhoppningsvis är vårbudgeten ett första steg mot en ekonomisk politik som svarar på dagens istället för 1990-talets problem.
