"Ödet viskar till krigaren: 'Du kan inte stå emot stormen.' Krigaren viskar tillbaka: Det är jag som är stormen.'" Ursprunget till detta populära citat är okänt, men det beskriver ganska väl det rabalder som socialdemokraterna orsakat kring mitt deltagande i samhällsdebatten.
I en DN-intervju om rysk desinformation valde Magdalena Andersson och hennes pressekreterare Mirjam Kontio att misstänkliggöra mig som person. Kontio anklagade mig för att “sprida hatpropaganda mot oss och Magda” och oppositionsledaren ifrågasatte på ett insinuant sätt min “finansiering”.
De som tittat på någon av mina filmer vet att det inte förekommer något hat alls – tvärtom understryker jag i varenda film att jag inte accepterar aggression och personpåhopp utan alltid uppmanar till artighet.
Jag har under de senaste 6 åren producerat över 300 videokrönikor vilka samtliga är finansierade av mina tittare, huvudsakligen via Swish och donationstjänsten Patreon. Några av dessa privatpersoner har till och med sina namn utskrivna i slutet av varje video.
Den “stora studio med publik” som Andersson refererar till gäller mitt nya projekt, den ambitiösa talkshowen “100%” där bland andra Sveriges statsminister och kulturministern varit gäster. Denna produktion genomfördes tillsammans med tankesmedjan EPHI, vars VD Marie Söderqvist även agerade producent och projektledare. Allt detta står också tydligt i programmets eftertexter.
Det är min ambition att fortsätta denna gemensamma produktion – för den senaste veckans händelser understryker verkligen Sveriges behov av nya medieformat.
Ingen styr vad jag säger, gör eller tycker – och just därför är jag så tacksam för det förtroende som både privatpersoner, företag och organisationer visar när de väljer att stötta mig i breddningen av mitt kommunikationsarbete.
Syftet med att lyfta fram mitt namn i en diskussion om rysk desinformation handlar dock varken om pengar eller om innehåll, utan om att försöka ogiltigförklara den besvärande kritik jag framför genom att insinuera att jag skulle vara köpt av mörka krafter.
Att det för socialdemokraterna framstår otänkbart att en enskild medborgare självständigt kan skapa en plattform som påverkar samhällsdebatten säger mer om dem själva än om mig.
Sammantaget ger det en ganska sorglig bild av det forna arbetarepartiets tillstånd, där den digitala medielogikens möjligheter helt tycks ha gått dem förbi – och där man istället frustrerat längtar tillbaka till 1900-talets mer kontrollerbara envägskommunikation.
Det är därför glädjande att se befogad kritik av socialdemokraternas agerande framföras från vänster till höger, vilket vittnar om att Sverige trots allt har en vital och principfast debattkultur där meningsmotståndare höjer sig över sina ideologiska meningsskiljaktigheter och markerar mot demokratiskt tveksamma klavertramp.
Detta visar även att min kritik av socialdemokratin är relevant – och att den bemöts bättre med sakliga argument än genom att försöka piska upp svårkontrollerbara stormar.
