”På längre sikt kommer vi troligen inte att klara oss utan tekniska lösningar som underjordisk lagring av koldioxid.”
Nej, det är ingen stjärnögd byggentreprenör med jättekontrakt i blick som står för citatet, ej heller någon oljebolagsdirektör som hoppas att lagringstekniken ska öppna för business as usual i energibranschen. Den som uttalar sig heter Jim Skea och är en snart 70-årig fysiker från Skottland. I slutet av juli valdes han till ny ordförande för FN:s klimatpanel IPCC.
Efter valet publicerade tyska Spiegel (27/7) en mycket läsvärd intervju med Skea, som anser att läget i klimatfrågan är mycket besvärligt men samtidigt manar till pragmatism och framtidstro.
Uppgivenhet löser inga problem. I stället handlar det om konkreta åtgärder dels för att minska utsläppen av växthusgaser, dels för att motverka uppvärmningens negativa effekter. Anpassning blir alltmer kostnadseffektiv och ger viktigt skydd.
När det gäller vilka åtgärder som är viktigast för att bromsa uppvärmningen anger Skea utbyggnaden av förnyelsebar energi som klart mest central. Men han lyfter också fram behovet av skonsammare jordbruk och, som sagt, inlagring av koldioxid under jord. Beteendeförändringar hos enskilda är bra men kommer realistiskt sett inte att nå tillräckligt långt.
Han är van vid att arbeta i skärningspunkten mellan vetenskap och politik och kommer att behöva all denna erfarenhet i det minfält som den internationella klimatpolitiken utgör. Förändringarna han nämner är de som han anser ger störst effekt, men det finns en tydlig skiljelinje mellan att göra bedömningar och att formulera sakpolitiska uppmaningar. Vetenskap och politik måste samarbeta men också respektera sina olika roller.
”Ingen vetenskapsman kan tala om för människor hur de ska leva eller vad de ska äta”, säger han. Man kan redogöra för vilka följder som olika livsval kan få, men om IPCC skulle ställa politiska krav skulle det undergräva rådets auktoritet. Och, kunde han ha tillagt, riskera att vända breda folkopinioner emot sig.
Tandlöst? Det tycker förstås de alarmister och aktivister som hävdar att ”jorden kokar” och att ”ingenting görs”. Men Skea är av motsatt uppfattning. Han menar att IPCC-rapporterna har haft en väldig påverkan på regeringar och nämner särskilt vad som pågår i Storbritannien, EU och USA. Vetenskapen skriker inte, men den biter.
Är man konspiratoriskt lagd om man ställer sig frågan ifall dagens desperation hos den mest högljudda klimatopinionen inte bara drivs av rädsla för uppvärmningen utan också av känslan att frågan håller på att glida den ur händerna? Att andra aktörer nu kommer att spela en så mycket större roll?
Två processer blir avgörande för hur mänsklighetens klimatpåverkan utvecklas. Dels teknisk utveckling, dels hur politisk förändring ska komma till stånd inte bara i länderna Skea nämner utan också i många andra stora nationer med Kina, vars enorma utsläppsmängder bara fortsätter att öka, som främsta exempel.
Ingendera påverkas nämnvärt av att folk limmar fast sig i gathörn eller kastar soppa på konstverk.
