Sverige, om ni har problem med integration: blanda upp! Med dessa ord uppmanade humorgruppen Grotesco redan 2010 till intim social ingenjörskonst för att motverka segregation.
Tilltron till blandandet som lösning på samhällsproblem präglar även socialdemokraternas nya samhällsanalys, som i höstas fastslog att “den ekonomiska, etniska och språkliga segregationen behöver brytas på en strukturell nivå vilket kräver att befolkningen blandas.”
Förslag på hur man vill genomföra denna blandning har ännu inte presenterats, men Stockholms rödgröna styre gav i veckan en fingervisning om vad som åsyftas, när man aviserade ambitionen att “bygga samman” Järvas miljonprogramsområden med villorna i Spånga. Liknande projekt har sedan länge drivits i Malmö, där man under flera år sprängt in kommunala lågprisboenden i välfungerande bostadsområden och öronmärkt bostäder åt familjer med försörjningsstöd. Trots att dessa försök konsekvent lett till konflikter och fallande huspriser argumenterar Malmös kommunalråd Andreas Schönström för permanenta tvångsåtgärder: “Vi har en koncentration av folk med försörjningsstöd i vissa områden och det här är ett sätt att fördela bördan över staden.”
Uppfattningen att politiskt styrd “blandning” kan och bör lösa samhällsproblem bygger på synen på individen som ett passivt resultat av externa socioekonomiska förutsättningar. Detta synsätt bortförklarar både framgång och misslyckanden som konsekvenser av ojämlikheter, vilka statliga ingrepp måste kompensera för att ett jämlikt och harmoniskt samhälle ska kunna förverkligas.
Denna föreställning motsägs nu av allt fler vetenskapliga undersökningar. För mindre än ett år sedan publicerades en ny studie rörande misslyckade politiska försök att bryta just boendesegregation i Sverige vilken bland annat konstaterade: "I Sverige, liksom i andra länder har segregations- och utanförskapsproblem skapat visioner om blandade städer. Vad som menas med detta är dock ofta oklart [...] Forskningen visar vidare att även om människor med olika bakgrund bor i samma bostadsområde, uppstår inte nödvändigtvis kontakt mellan dem.”
Detsamma gäller föreställningen att utjämningspolitik skulle stävja kriminalitet. En forskningsrapport i Cambridge konstaterade nyligen: “våra resultat motsäger uppfattningen att förhållandet mellan kriminalitet och ekonomisk status speglar en kausal effekt av förövarens finansiella tillgångar.”
Detta vetenskapliga kullkastande av blandningspolitiken hindrar dock inte S från att fastslå: “vi behöver verkligen fundera på hur vi beblandar hela befolkningen” – för även om “blandningen” inte ökar välståndet gör en jämnare distribution av fattigdomen samhället statistiskt mer jämlikt – vilket ur vänsterperspektiv är mer rättvist och därför önskvärt.
Detta speglar en vänsterrörelse som är mer intresserad av att försvara sina egna tolkningsmodeller än att skapa ett välfungerande samhälle – och där uppmaningen att “blanda upp” mer liknar ett auktoritärt blandmissbruk.
