Jag tycker sexuell läggning är oviktigt. Lika oviktigt som hudfärg. Vad jag tycker är viktigt är vad man säger och hur man beter sig. Jag tycker folk kan göra lite vad de vill så länge det inte går ut över någon annan och så länge de bidrar till samhället efter förmåga. Alla har rätt att ha de intressen de vill, om du vill klä ut dig, spela rollspel, kör på, gör din grej! Men något jag vill bestämma själv är om jag vill vara med i spelet eller inte.
Det jag har lite svårt för är den nya överideologin som säger att jag inte får bestämma själv. Om en pojke säger att han är en flicka så förväntas vuxenvärlden hålla med och finna lösningen på hur pojken nu ska bli en flicka. Jag ska tycka det är självklart att om en man säger att han är en kvinna och vill byta om i damernas omklädningsrum, så ska han få göra det. Jag förväntas här vara en del i hans rollspel. Men jag tycker inte att det är självklart. Det är en sak att vara respektfull och hövlig, det ska man vara, en annan att blunda för verkligheten på andras bekostnad.
Överideologin har bestämt att könet är en social konstruktion och att normkritik är så viktigt att vi behöver lära barnen genom skattefinansierade pedagogiska sagostunder med män utklädda till kvinnor. En av de sagoberättarna säger i en intervju gällande de 2-7-åriga barnen de läser för: "Det behövs jättemycket kunskap om HBTQI." Jag håller inte med. Barn behöver inte alls kunskap om HBTQI. Barn behöver få vara barn. De behöver inte alls tänka på vilket kön de har, för det framgår med all tydlighet. De behöver inte tänka på sexuell läggning, för de är barn.
Jag har svårt för att vuxna ska tvinga sin genuspedagogik, sitt politiska tänkande, sin ideologi på barn utan att ha en aning om var det kommer att ta vägen. Om en vuxen säger till ett barn att kön är något man kan välja, så kommer barnet tro på det. En lögn som kan få oöverstigliga konsekvenser.
Sedan 2008 har diagnosen könsdysfori ökar med 1500 procent bland flickor. Forskningen pekar på att kulturbunden psykologisk smitta är en trolig förklaring. När vi nu läser om de unga människor som ångrar sina könsbyten får vi läsa om vuxna som inte ifrågasatt utan låtsats som att kön är något man kan välja. Om den påverkan normkritiken haft. Vi vet att samtidiga psykiatriska diagnoser inom autismspektrat är påfallande vanligt inom könsdysforigruppen, men ändå kör vi vidare. Men är det rätt, nu när vi ändå vet? Ska vi fortsätta med exakt det som skapar social smitta hos våra barn, det vill säga påverkan som ifrågasätter det egna könet? Exakt det våra skattefinansierade sagostunder egentligen går ut på.
Jag tror att det är viktigt att få fortsätta tycka att det är ointressant vilken sexualitet en medmänniska har. Hur den vill klä sig. Att se människovärdet i människan, inte dennes sexuella läggning eller upplevda identitet. Vi får inte låta ”homo- och transfob” bli det nya "rasist" som stoppar varje form av diskussion och ifrågasättande. Vi måste kunna vara respektfulla mot vår nästa, och samtidigt kunna ifrågasätta nya ideologiska påbud från överheten.
