Häromveckan berättade Polisen att man identifierat 62 000 individer som är aktiva gängkriminella eller har kopplingar till kriminella nätverk. Det är en glädjande nyhet för alla som vill stärka ordningen i landet.
Glädjande för att den tydliggör att Polisen har en uppfattning om exakt vilka individer som är involverade i gängkriminalitet, från de högsta ledarna och de så kallade möjliggörarna som verkar inifrån myndigheter, företag och partier, till platschefer, andra utförare och ofta minderåriga kringpersoner i bostadsområdena.
För att dela glädjen över Polisens lägesrapport behöver man acceptera att en fungerande statsmakt "monitorerar" sin befolkning. Att monitorera, övervaka, låter storebror och det stämmer, men det stämmer också att statsmakterna behöver kunskaper om invånarnas tillgångar och aktiviteter. Det är förmågan till monitorering som gör det möjligt att utvinna skatter som finansierar välfärdssystemen och andra kollektiva nyttigheter.
Hög kapacitet att monitorera har varit ett kännetecken för den svenska statsmakten med personnumren som kronjuvelen i sammanhanget. Men under trycket av global migration och myndigheternas prioritering av personlig integritet, effektivitet och servicenivå har kapaciteten försvagats.
Här ett axplock ur senare års larmrapporter: 900 000 samordningsnummer som utfärdats på oklara grunder, hundratusentals passhandlingar som ”förkommit”, bosättningsregister med många oklarheter, ett okänt antal personer med multipla identiteter, och uppehållstillstånd som inte återkallas när förutsättningarna ändras.
Polisens offensiva informationsinhämtning är ett avbrott i raddan av dåliga nyheter. Med publicerandet av lägesrapporten tar statsmakten ett kliv framåt på kärnområdet lag och ordning. Noga räknat inkasseras tre vinster.
För det första är den en signal till individerna i de gängkriminella miljöerna att staten vet vilka de är. Exempelvis är uppgiften att det finns cirka 700 möjliggörare en påminnelse till den lilla gruppen av berörda att man inte sitter säkert trots att man verkar inom ramen för legitima verksamheter.
För det andra uppmärksammas laglydiga medborgare på att Polisen arbetar mot lagbrytare på samhällsstegens olika nivåer. Det har framförts att de flesta uppgifterna redan tidigare funnits i Polisens lokala register och att det nya endast är att uppgifterna sammanställts på nationell nivå. Den kommentaren bortser från signalvärdet i att berätta utåt att fripassagerare som inte följer reglerna är satta under press och att samarbete med myndigheterna lönar sig i längden.
För det tredje är informationen ett underlag för förstärkt samarbete mellan myndigheter på statlig, regional och lokal nivå. Om Polisen tillåts upplysa andra offentliga aktörer kan arbetet effektiviseras. En grupp som också kan bidra till kampen mot gängbrottsligheten är forskarna. Med poolen av 62 000 personer i olika verksamheter och sammanhang finns ett potentiellt datamaterial för att analysera stärkande och försvagande strukturer. Etiska frågor måste gå att hantera med de rutiner för registerhantering som gäller på andra forskningsområden.
Invändningen mot resonemanget är givet. Polisens listor kan vara fel och det är oacceptabelt att oskyldiga pekas ut och särbehandlas utan rättslig prövning. Och självklart är rättssäkerhet och integritet värden att beakta. Men, och det är det viktiga för det fortsatta samhällsbygget, de är inte de enda värdena i det goda samhället. I ett utsatt läge behöver man tänka längre än att bara sjunga med änglakören.
