För femton år sedan beskrev journalisten och författaren Göran Skytte journalistikens roll med orden: “Journalister fungerar som grindvakter. Vi bestämmer vilka och vad som ska släppas igenom ut till publiken – och vilka och vad som skall hållas tillbaka genom att man stänger grinden.”
Trots att denna monopolistiska syn på offentligheten är antikverad agerar många etablerade institutioner som att dessa maktmonopol ännu existerar. Därav följer den yrvakna förvirring som återkommande uttrycks när deras beslut förbigås och deras åsikter ignoreras.
Ett exempel på detta är hur Donald Trump nyligen valde bort republikanernas primärvalsdebatt och i stället lät sig intervjuas av den sparkade före detta Fox-journalisten Tucker Carlsson på X. Intervjun som streamades live fick över 100 miljoner visningar redan under det första dygnet – medan primärvalsdebattens tittarsiffror var historiskt låga.
Trots surmulna invändningar om att X tittarsiffror kan vara uppblåsta är det tydligt att intervjun – som idag har över 250 miljoner visningar – vittnar om en ny medial ordning.
En liknande attityd uttrycks i Sverige av Dagens Nyheter, som återkommande och med allt gällare stämma förfäktar sin agendasättande journalistik. Ett exempel på detta är hur tidningens chefredaktör Peter Wolodarski med illa dold indignation försökte utmåla sin egen tidigare krönikör Lena Andersson som en “intellektuell fasad” för “stolligheter” efter att hon häcklat tidningens alarmistiska ton i klimatfrågan.
Ett snarlikt exempel är den svit av häpet förorättade rubriker som följde det faktum att Sverigedemokraten Richard Jomshofs islamkritiska twittrande inte hade “straffats” partiet trots en av DN upplevd opinionsmässig “storm”.
Både reaktionen och nyhetsvärderingen är talande, eftersom “stormen” huvudsakligen existerade på de ideologiskt snarlika redaktionerna på just DN och Public Service, medan majoritetssamhället antingen höll med om kritiken – eller var helt ointresserade av politiskt tjafs i sociala medier.
Än mer talande är att Jomshof på samma sätt som Trump tackade nej till att medverka i SVT:s politiska flaggskepp 30 minuter – och istället valde att ge en tre timmar lång intervju i podcasten “Sista måltiden". Podavsnittet – som gick under titeln “ingen SD:are är illegal” hamnade omedelbart på Spotifys lista över Sveriges mest spelade.
Ännu en parallell är hur Nobelkommitén tondövt försvarade att man bjudit in Rysslands ambassadör till prisceremonin med den paternalistiska motiveringen att han “behöver höra hur viktigt det är med demokrati och mänskliga rättigheter.” Samtidigt deklarerade man sig även pompöst ha “ändrat sin praxis” så att den tidigare parian Jimmie Åkesson nu tolereras på Nobelfesten. Åkesson lät med vändande post sarkastiskt hälsa att han “tyvärr är upptagen den dagen.”
Sammantaget får de etablerade maktinstitutionernas valhänt styvmoderliga förhållande till moderna medier dem att framstå mindre som grindvakter – och mer som åldrade mobbare med hybris.
