“There’s no business like show business” sjöng kompositören Irving Berlins flamboyanta musikal-ensemble 1946 i ett försök att framhäva sin egen föreställnings betydelse – och nog avviker underhållningsbranschen än idag från andra verksamheter.
Ett aktuellt exempel på detta är relationen mellan helgens spektakulärt politiserade Eurovision-tävling och den nya public-serviceutredning som släpptes i början av veckan.
Utredningens uttalade syfte har varit att finna en bred överenskommelse för ett starkt och moderniserat public service, men även de relativt modesta justeringar kommissionen föreslagit har av vänsterblocket beskrivits som en “slakt” – och enligt branschtidningen Journalisten lett till “enorm frustration” rörande frågor som beskrivs vara “avgörande för public service-bolagens framtid.”
De “avgörande frågor” som oppositionen motsätter sig är bland annat att public service-bolagen ska utsättas för extern granskning, och att de bör vara återhållsamma med att konkurrera med självfinansierade medier på till exempel YouTube och Spotify.
Att samtidigt beskriva höjningen av public service-bolagens skattefinansiering med nära 200 miljoner kronor årligen som “hårdbantning” uttrycker dessutom en osmickrande ekonomisk fartblindhet, där public services totala mediala dominans närmast uppfattas vara en naturlag.
Övertygelsen att public service-bolagen och deras nuvarande uppdrag är så fulländade att även minsta reformförsök beskrivs som “hot mot demokratin” vittnar inte om journalistisk integritet, utan om en tilltagande bunkermentalitet.
Detta speglar i sin tur public service-bolagens oförmåga att utföra sitt uppdrag som social lägereld och neutral informationskälla, för förtroendet för public service blir allt mer blockpolitiskt polariserat. Enligt medieakademins senaste förtroendebarometer uttrycker över 80 procent av vänsterpartiernas anhängare högt eller mycket högt förtroende för public service-bolagen, medan motsvarande siffra för M, KD och SD knappt når över 40 procents-strecket.
Ett aktuellt exempel på denna polarisering är kulturkrigets påtagliga närvaro i den politiskt känsliga Eurovision-omröstningen. SVT:s utnämnda proffsjury gav Israel 0 poäng jämfört med folkets 12 – och i efterhand visade sig flera av public services jurymedlemmar tidigare ha stöttat pro-palestinsk aktivism.
Oviljan att kännas vid denna återkommande ideologiska slagsida, och att samtidigt motsätta sig alla former av extern granskning, stärker bilden av public service-bolagen som ett vänsterprojekt syftande till att indoktrinera snarare än att informera.
På detta sätt sammanfattar diskrepansen mellan SVT:s professionella jury och folkets röst även public services allt mer ansträngda relation till sin publik, eftersom folkets åsikter i allt högre grad avviker från public services skildring av verkligheten.
Och måhända finns det ingen business som show business, men att kräva folkets pengar för att agera jury över deras eget omdöme är faktiskt nobody’s business at all.
