Hur många gånger om dagen får du frågor på webbplatser, som du besöker av egen fri vilja, ifall det är i sin ordning att de placerar ”cookies” på din dator?
Hur många gånger om året får du frågor från staten om det är i sin ordning att den sprider och säljer dina personuppgifter, som har samlats in under tvång?
Oavsett hur många exemplen är på det förra kommer de att vara oändligt många fler än exemplen på det senare. Vi lever nämligen i en upp-och-ned-vänd informationsverklighet, där den kraft som svarar för samhällets säkerhet och borde skydda vår privatsfär tvärtom gör den omöjlig att värna.
Offentlighetsprincipen ger medborgarna värdefull insyn i hur arbetet bedrivs inom stat och kommun och möjlighet att utkräva politiskt ansvar. Men vilken logik säger att detta samtidigt måste innebära att känsliga uppgifter om enskilda människor ska vara allmänt tillgängliga?
Kombinationen av digitalisering å ena sidan och ett hårdnande samhällsklimat med grov organiserad brottslighet å den andra gör dessutom att den offentliga informationsspridningen har gått från att mest vara irriterande skvaller till att bli direkt farlig. Uppgifter om ålder, inkomst, civilstatus, bostads- och bilinnehav kan snabbt tas fram av kriminella och utnyttjas i brottsliga syften: rån, bilstölder, villainbrott, trakasserier av offentliganställda eller oliktänkande.
För den skurk som inte själv vill göra jobbet finns kommersiella söktjänster. Ett av företagen konstaterar belåtet i sin marknadsföring att det här med offentliga inkomstuppgifter för alla över 16 år är ”en transparens som inte många andra länder har” och betonar att man är så generös med informationen att kunden bara behöver köpa ”en lönekoll för att se vad alla i det området tjänar”.
Kritiken mot den vårdslösa hanteringen har av lätt insedda skäl växt på sistone och häromdagen gav regeringen ett glädjande besked om att behovet av stärkt skydd för personuppgifter ska utredas. Detta har skett redan tidigare, med klena resultat, men nu ska det förhoppningsvis finnas betydligt mer ”sense of urgency” i frågan.
Fast uppdraget har tyvärr gjorts alltför smalt. Huvudsakligen handlar det om att granska ifall söktjänsterna ska kunna fortsätta att använda sig av utgivningsbevis enligt yttrandefrihetsgrundlagen för att bedriva verksamhet som annars skulle anses strida mot den personliga integriteten.
Men söktjänsterna är inte det enda sättet att få loss information. Som tjänsten ovan medger på sin sajt kan snåljåpar redan i dag ringa Skatteverket och få ut inkomstuppgifter gratis alldeles på egen hand, fast då riskerar de förstås att få stå i telefonkö… Motsvarande gäller till exempel bilregistret och KAK:s Anders Ydstedt konstaterar också i en kommentar att det behövs starkare skydd för fordonsägare än bara stopp för söktjänster.
Vad som behövs är nytt perspektiv, där enskilda medborgares önskemål om en privatsfär väger tyngre än den allmänna nyfikenheten. Självklart ska envar få göra sina data offentliga, men grundregeln bör vara att det sker genom samtycke.
