En dåre och hans pengar går snart skilda vägar. Det är ett klassiskt talesätt som uttrycker risken att den som inte vet vad han gör lätt blir ruinerad. Sällan har ett ordspråk passat bättre som en kommentar på det svenska föreningslivets organisation.
Under den gångna veckan har det muslimska studieförbundet Ibn Rushd utsatts för både hård och befogad kritik efter att det uppdagats att man vid 54 tillfällen använt en läslista med sharia-inslag vid undervisning av barn.
Detta är inte första gången Ibn Rushds omdöme som skattefinansierat studieförbund ifrågasätts. I våras polisanmälde Malmö stad en av förbundets medlemmar efter att han bemötte bidragsnedskärningar med hot om kravaller.
När Göteborgs kunskapscentrum mot organiserad brottslighet fann omfattande ekonomiska oegentligheter i förbundets ekonomi valde Ibn Rushd, i stället för att bemöta anklagelserna att kalla den utredande organisationen ett ”säkerhetshot”.
Ibn Rushd har även kritiserats i folkbildningsrådets egna utredningar för att återkommande bjuda in föreläsare som gjort antisemitiska, misogyna, homofoba och våldsbejakande uttalanden. I Malmö stad avslöjades att Ibn Rushds verksamhetsledare i södra Sverige i egenskap av vice ordförande i fritidsnämnden även fattade beslut om bidrag till de föreningar han själv företrädde. Bidrag ska bland annat ha betalats ut till den islamistiska organisationen Milli Görus – samtidigt som ledamoten återkommande försökt förhindra kritik mot studieförbundet han själv företrädde.
Problemet är dock större än ett enskilt studieförbund, och genomsyrar hela den svenska folkbildningsrörelsen. Förra året konstaterade Riksrevisionen att ”det finns brister i alla led – från studieförbundens utbetalningar och kontroll, via Folkbildningsrådets styrning och uppföljning, till regeringens styrning.”
Roten till dessa problem är att Sveriges folkbildning organiserats genom så kallad ”tillitsbaserad styrning”, vilken 1991 ålades det då nybildade Folkbildningsrådet, med formuleringen ”styrningen av Folkbildningsrådet är att den är tillitsbaserad och regeringen styr inte verksamheten i detalj.”
Detta innebär att det inte finns någon myndighet som vet hur många föreningar det finns i Sverige. Det finns inte heller något enhetligt företrädarregister med uppgifter om föreningarnas styrelseledamöter och ansvariga. Det går inte heller att kontrollera hur många medlemmar och deltagare föreningarna har. Samtidigt baseras föreningsbidragens storlek på antalet deltagare och arrangerade timmar som föreningarna själva rapporterar in.
Konsekvensen av detta är att Folkbildningsrådet, som delar ut drygt två miljarder kronor årligen, dragit till sig extremister, kriminella och bedragare –enligt vissa visselblåsare bedöms studieförbundens fusk nu uppgå till mellan 60 och 70 procent av den totala verksamheten.
Denna tillitsbaserade ordning riskerar således inte bara att frånta dåren hans pengar – det saboterar dessutom tilliten till hela det svenska samhället.
