De anklagelser om rasism på det statliga mediebolaget Sveriges Radio och därtill kraven på kvoteringar på etnisk grund, som några medarbetare har framfört, förvånar inte det minsta. Inte för att anklagelserna skulle vara sanningsenliga, utan därför att de är helt i linje med den systemlogik som de statliga etermediebolagen och deras ledningar sedan länge odlat och främjat. Med berått mod.
Tydligast har det statliga televisionsbolagets, SVT:s, vd Hanna Stjärne varit. Redan när hon tillträdde i början av 2015 sade hon: ”Vi har undersökt hur många av de anställda som är födda i utlandet eller som har minst en förälder född utomlands, och det visar sig vara 20 procent av personalen … Men vi vill att den andelen ska bli större, bland annat genom att sätta fokus på mångfalden i rekryteringen ...” (Journalisten 21/1/2015)
I en debattartikel i Expressen nyligen (29/9) poängterade SR:s vd Cilla Benkö visserligen att ”SR:s rekrytering styrs inte av procentsatser”, alltså kvoter, men det hade å andra sidan ingen hävdat heller. Emellertid förklarade hon inte närmare innebörden av sitt uttalande i en intervju i SvD några dagar tidigare (25/9) då hon sade: ”Vi rekryterar från faktorer, och plockar ut den bästa för jobbet för stunden. Ibland är etnicitet en avgörande faktor, ibland kön, ibland ekonomisk bakgrund, ibland om man kommer från stad eller landsbygd.
Något motsägelsefullt föregicks denna utläggning om etnicitet, av en försäkran från Benkö: ”SR är inte ett rasistiskt företag och vi har inte rasistiska medarbetare.” Det betygandet låter i sin tur snarlikt ett par andra rader av Benkö i en artikel hon skrev för sex år sedan (SvD 13/2/2014) då hon menade att medarbetare på SR visst kunde ta ställning i avgörande samhällsfrågor: ”Det innebär inte att medarbetare på Sveriges Radio inte kan vara emot rasism. Jag, med min invandrarbakgrund, är själv väldigt mycket emot rasism.”
Det är här vi ser de första fröna i den draksådd som etnifiering av politiken ofrånkomligen alltid förvandlas till. SR:s vd nöjer sig alltså inte bara med att bedyra att hon är emot rasism. Hon poängterar därtill att med sin invandrarbakgrund, är hon själv mycket emot rasism. Benkö gör här sin invandrarbakgrund till politisk debattvaluta – till en förstärkning av en redan självklar position.
Men i samma ögonblick som man hävdar att det finns ett tolkningsföreträde i debatten som bygger på en yttre egenskap som man själv eller någon annan besitter mer än andra – till exempel invandrarbakgrund eller en viss hudfärg – öppnar man en ask av demoner från människans brutala förflutna.
Tanken att fakta och argument är lika mycket värda oavsett vem som framför dem är relativt ny för mänskligheten – inte ens fem hundra år gammal. Förtryckande, brutal och därför också primitiv är däremot tanken att hudfärg eller etnicitet ger åsikter större tyngd – att vissa människors synpunkter är mindre värda på grundval av deras ”ras”. Ty det finns alltid någon som är ljusare. Eller mörkare.
När Stjärne och Benkö talar om att rekrytera för mångfald, definierad som hudfärg, etnicitet eller utländsk bakgrund, tror de sig eventuellt tjäna en god sak. Men de har sått vind. Nu skördar de storm.
