Mot slutet av läkarprogrammet gick jag på en frivillig föreläsning med RFSL Ungdom. Den handlade om bemötande av transpersoner i vården. Syftet var gott: att rusta oss blivande läkare så att vi skulle kunna ge bättre vård.
Jag gick därifrån med en klump i magen.
Föreläsningen var fylld av exempel på hur läkare, ofta med goda intentioner, hade ”kränkt” sina patienter. Det som fastnade starkast var berättelsen om en läkare som konsekvent tilltalade en transkvinna med ”hon” – alltså det kön patienten själv identifierade sig med. Detta upplevdes ändå som kränkande, eftersom läkaren inte explicit markerat medvetenhet om patientens transidentitet.
Lärdomen blev inte hur man gör rätt, utan hur lätt det är att göra fel.
Samma känsla infinner sig när jag läser rapporten Jämlik förlossning. Den är skriven av Anne Kubai och Victoria Kawesa och är en del av ett RFSU-projekt som finansierats med 3,5 miljoner skattekronor via Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor – vilket Kvartal nyligen uppmärksammat.
Författarna har intervjuat afrosvenska kvinnor om deras upplevelser av svensk förlossningsvård. Urvalet är löst och saknar tydlig systematik; kvinnorna har i praktiken rekryterats via egna nätverk.
Berättelserna är sinsemellan olika, men tolkas genom samma raster: rasism.
I ett exempel kritiseras svensk sjukvård för att inte screena alla gravida för sicklecellanemi – en ärftlig blodsjukdom som är betydligt vanligare i vissa delar av världen än i Sverige. Detta beskrivs som ett uttryck för rasistisk försummelse.
I ett annat fall upplever en kvinna sig kränkt när läkaren, vid upprepade halsinfektioner, överväger hiv som möjlig differentialdiagnos. Här blir problemet det motsatta: läkaren anses ha haft fördomar om afrosvenskars hälsa.
Att inte tänka på vissa sjukdomar är rasism. Men att tänka på andra sjukdomar är också rasism.
Än mer talande är berättelsen om en mamma som blir upprörd över att läkarna gör tester för att avgöra om hennes nyfödda barn har gulsot. Vårdpersonalen förklarar att gulsot kan vara svårare att upptäcka hos barn med mörkare hud, och vill därför vara extra noggranna. Enligt rapportens logik är även detta fel. Testerna beskrivs som onödiga och uttryck för rasifierad övervård.
Gemensamt för exemplen är känslan att det inte går att göra rätt. Oavsett om läkaren agerar eller avstår tolkas handlingen som rasism.
Detta förstärks av rapportens användning av begreppet ”den vita blicken”. Här räcker det att vårdpersonal inte upplevs tillräckligt socialt eller emotionellt närvarande för att bemötandet ska klassas som rasistiskt. Rasism blir inte längre något man gör, utan något man alltid riskerar att representera.
Problemet med att leta rasism även där den uppenbart inte finns är att det skymmer den rasism som faktiskt existerar – en del exempel i rapporten faller onekligen under den kategorin. Och när allt reduceras till struktur och blickar blir det svårt att tala om den vanligaste boven: Brist på professionell standard och vanligt mänskligt omdöme.
Som under min egen förlossning. Mot slutet stängdes epiduralen av mot min vilja, och istället kopplades värkförstärkande på. Smärtan var brutal. Jag skrek i timmar och blundade större delen av tiden. När jag en gång öppnade ögonen stod barnmorskan vid sängkanten med fingrarna i öronen, som när ett barn vill stänga ute ljud, och bara såg på mig.
Jag kände mig otroligt förnedrad.
Efteråt försökte jag förstå vad som hade hänt. Var det för att jag var läkare? För att jag är skribent? För att jag åkt till Stockholm för att föda, för att slippa ha värkarbete i timmar på de isiga vintervägarna i Norrlands inland där jag bor? Fanns det någon dold maktordning, någon struktur jag missat?
Jag tror inte det. Hon hade antagligen bara en dålig dag på jobbet. Sådant bemötande är oacceptabelt – men det kan faktiskt drabba vem som helst.
Även vita läkare.
