Dramaturgin kring det svenska NATO-medlemskapet säger mycket om både den svenska självbilden och det svenska tillståndet. På socialdemokraternas partikongress den 6 november 2021 garanterade dåvarande försvarsminister Peter Hultqvist att ”det blir inga ansökningar om något medlemskap så länge vi har en socialdemokratisk regering”.
Inte ens när Ryssland invaderade Ukraina ändrade Socialdemokraterna åsikt om NATO, och så sent som den 8 mars 2022 fastslog Magdalena Andersson: ”Om Sverige skulle välja att skicka in en NATO-ansökan i det här läget så skulle det ytterligare destabilisera den här delen av Europa, alltså öka spänningarna i Europa.”
Ungefär så har det låtit inom den svenska vänstern under hela efterkrigstiden – men när oppositionen hotade att göra NATO-medlemskapet till en valvinnande fråga vände Socialdemokraterna på en femöring. I maj 2022 meddelade Hultqvist således att man plötsligt var för ett NATO-medlemskap – med de korthuggna orden: “nu får de vara klart med det här”. Omedelbart efter valförlusten intog socialdemokraterna sedan ett skarpt kritiskt tonläge mot att det NATO-medlemskap man motsatt sig under 75 år nu inte gick snabbt nog.
Samtidigt var en av anledningarna till att Sveriges ansökningsprocess blev både utdragen och kantad av motgångar att Socialdemokraterna återkommande försökt plocka partipolitiska poäng genom utrikespolitiskt vårdslösa beslut.
Ett av de tydligaste exemplen på detta är hur partiet säkrade Anderssons tillträde som statsminister genom att sluta ett avtal om extra finansiering till kurdiska aktivistgrupperingar med den politiska vilden Amineh Kakabaveh. Beslutet försämrade relationerna till Turkiet, och bidrog till den utdragna konflikt som sedan kom att försinka Sveriges ansökningsprocess.
När statsminister Ulf Kristersson efter månader av mödosamt återuppbyggda diplomatiska relationer slutligen kunde överlämna anslutningsdokumenten för Sveriges medlemskap valde Andersson att publicera en bild där även hon teatraliskt satt och signerade ett ospecificerat papper.
En liknande teater gestaltas av public service, som konsekvent väljer att rama in NATO-anslutningen på traditionellt vänstervis. Medlemskapet beskrivs med rubriken “efter tvåhundra år begravdes den svenska alliansfriheten”, och den första inbjudna gästen är påverkansorganisationen Svenska Freds, som beskriver Sveriges inträde som “en historisk och farlig felprioritering”.
Både den politiska opportunismen och det vänstermediala motståndet är skenheligt. Det är en sak att hysa idealistiska åsikter om alliansfrihet och icke-provokation när det inte finns några hot – men när ett europeiskt grannland ockuperas krävs långsiktigt, principfast och praktiskt agerande. Ukrainas sak är vår sak, och varken nyckfullt kappvänderi eller idealistiska föreställningar om en värld utan krig är ansvariga beteenden.
