Vissa saker ska man bara inte provprata om, som att ändra på 51-procentregeln inom svensk idrott. Alltså den som fastställer att 51 procent av en idrottsförening ska ägas av medlemmarna. Det fick Liberalernas partiledare Johan Pehrson erfara när han svarade att han var beredd att titta på om regeln borde utredas, apropå en punkt i Tidöavtalet om att konkurrenskraften ska stärkas i elitfotbollen och elithockeyn (Expressen 3/11).
Det blev ramaskri. Bland annat menade riksidrottsförbundets Björn Eriksson att Pehrsons uttalande förde tankarna till ”auktoritärt ledarskap”, då det skulle innebära petande i förbundets stadgar (Altinget 3/11). Pehrson tvingades backa direkt.
Det är lätt att förstå såväl supportrarnas som idrottsrörelsens ilska. Dels för att föreningsdemokrati, där en person har en röst, är något av det svenskaste som finns. Dels för att det finns alltför många exempel på hur illa det har gått när riskkapitalister, oligarker och oljestater har bestämt sig för att köpa en klubb och göra om den till oigenkännlighet.
Som när affärsmannen Vincent Tan från Malaysia köpte upp Wales största fotbollslag Cardiff City och bytte färg från blått till rött, trots att laget gick under namnet ”Blue birds”. Den nya ägaren menade att rött var framgångens färg och att den stod för glädje. Fansen höll inte med. Beslutet rullades tillbaka några år senare på grund av deras protester.
Skulle svenska lag kunna stå bättre rustade mot konkurrensen i Europa om 51-procentregeln slopades och man kunde ta in mer pengar? Kanske, men inte nödvändigtvis. Det finns flera fall där kapitalstarka ägare har köpt upp klubbar och kört ekonomin i botten. Dessutom är framgång i Europa och tjusiga titlar inte det enda som betyder något, i alla fall inte för fansen.
För den supporter som engagerar sig i sitt lag, följer varenda match på plats eller köper löjligt dyra streamingtjänster handlar det om så mycket mer än så. Det handlar om identitet, kultur och gemenskap. Om hur det kändes när ens lag, mot alla odds, höll sig kvar i Allsvenskan. Om eldsjälen som syns på arenan i ur och skur, iklädd en 30 år gammal laghalsduk. Om de gamla hjältarna vars tröjnummer aldrig kommer att tas i bruk igen.
Vad bryr sig oligarker och oljestater om sådant? För dem är det viktigare att göra en bra affär, få god publicitet och vinna ligan. Men att vara medlem i en förening och heja på ett lag i medgång och motgång är något mycket större än så.
Nästa gång Liberalernas partiledare blir sugen på att provprata om frågor som rör idrottsrörelsen bör han överlämna dem till socialminister Jakob Forssmed (KD), som faktiskt har frågorna i sin portfölj. Forssmed har lyckligtvis meddelat att han inte har några som helst planer på att se över 51-procentregeln, utan den frågan är upp till Riksidrottsförbundet.
